Pizza??

lördag 5 september 2020 – har slängt sopor, liksom de sorterade borta vid sopstationen. Jans stödstrumpor och kläder är där de ska vara, men rakning återstår. Han duschade lite snabbt i morse, och behöver ta igen sig därefter. Jan använde den mobila toan i natt när han kissade, jättebra.

Vi har just fikat, har pratat med ena syrran, bokat tvättstuga till måndag morgon, sorterat två veckors piller i dosetten. Rullatorn tar sig precis förbi min säng inne i sovrummet – det är lite för trångt, men jag vet inte riktigt hur vi ska fixa det. Ställa sängarna på andra ledden? Får grunna lite. En bokhylla med många böcker kanske kan flyttas ner i hörnet där byrån stod, tar mindre utrymme än byrån. Eller den kan flytta in i vardagsrummet om jag tar ner några tavlor. Blir trött bara jag tänker på det. Sängbord kan åka in i arbetsrummet…

De nya stödstrumporna var lättare att ta på idag. Därmed inte sagt att det var enkelt. Min beundran för vårdpersonal alla kategorier och patienter stiger för varje dag jag själv gör mitt i den här världen.

Har flyttat tillbaka mitt sängbord, tänkte fel. Däremot har jag lyckats flytta Jans säng en aning närmare fönstret, och det innebar att det blev bättre plats att komma in i rummet. På köpet fick jag röjt mitt nattygsbord, och torkat av dammet…

Jan låg bara och vilade på sängen en kvart (före mitt rumsterande). Jag hade tänkt passa på att smita ner och hitta något inspirerande till middag, men jag får inspirera mig på egen hand, med det som finns i kylen, det som sondottern vår handlade igår.

Jag går bet på DNs sudoku idag. Det får vila. Klockan är bara halv ett, blev förvånad. Men om man som jag stiger upp halv sju (utan att behöva) så kanske det är rimligt att bli förvånad.

Vi har ätit upp Galia-melonen till ”lunch”. För min del räcker det, men Jan kanske vill ha sin risifrutti om ett tag. Han är orolig, hasar fram och tillbaka med kontorsstolen, koller fram och bak på den lånade rullatorn. Och jag blir orolig när han är det. Hasar dock inte med någon stol över golvet, men känner mig inte lugn och tillfreds. Jan har gått ner något kilo sedan förra vägningen, 95 i morse med tofflor och morgonrock, och efter frukost. Och jag har gjort detsamma, nu 59 jämfört med 61 för ett tag sedan. Hans blodtryck igår var okej, men ska kollas igen om två veckor. Det får inte bli för lågt.

Vi har just bestämt att vi ska dela på en pizza i kväll, det var länge sedan. Har lyckats hitta info om att Da Vinci i kvarteret bredvid har öppet till klockan nio i kväll. Nu skulle jag försöka bestämma vad vi vill ha, utan att beställa ännu. Svårt… Lyckas till slut bestämma oss för en Frutti di Mare. Senare.

Så, nu när klockan strax är sex, har vi ätit vår första på flera år och sista pizza från Da Vinci i Sundbyberg.

  1. Du påstås kunna beställa för hämtning och betala via internet. Betala gick bra, men returnerades tack och lov när beställningen inte kunde bekräftas.
  2. Jag gick ner, och talade om vad jag ville ha. Då skulle betalningen swishas till ett helt okänt nummer. Det slutade med att jag betalade med kort.
  3.  Medan jag väntade tyckte den äldre mannen bakom disken att jag skulle sätta mig ner. Jag stod kvar och tittade.
  4.  Bagaren hade en handske på den hand som mest rörde vid degen, gubben hade ingen handske alls. Han gick ut och bankade på en frusen klump scampi, kom tillbaka med några och sköljde av dem, gav dem till bagaren. Där tappade jag aptiten.
  5.  När pizzan äntligen var klar, med tre musslor i skal (okej, inget antal angavs i menyn) och några ledsna basilikablad, talade jag om att jag förmodligen inte skulle komma igen. Och varför. Gubben såg helt oförstående ut, inte beroende på språksvårigheter. ”Jag har inte gjort något.”  

När vi väl åt därhemma, var alltihop så salt, att det var snudd på att till och med mitt snåla sinne inte fick ner maten. Om man nu kan kalla den det… Dit går vi inte tillbaka. Det lär dröja innan vi försöker äta pizza igen. Den på bilden är förmodligen godare.

Photo by Kenneth Carpina on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s