Söndag 13 september 2020 – en syster fyller år. Sol och blåst därute. Vi stannar nog inne ett tag till, bara runt tio grader. Jan vaknade kvart över sex och kom för att se om jag var vaken, och jag vaknade. Frukostdisken är avklarad, kolsyrepatronen i sodastream-apparaten utbytt och Jan tar igen sig i sin stol här i köket. Jag gör detsamma så här.

Påklädningen avslutad. Nu rakar han sig. Men ut vill han inte gå, så då får han röra på sig inomhus.

Eva, vän sedan länge, har sålt in min bok till vänner. Tack vare henne och andra vänner på Facebook har jag sålt 16 böcker sedan i torsdags, plus en på Bokbörsen (tack John, jag säljer ju andra böcker på Bokbörsen, men nu ligger också min bok där). Vänskap i alla former är en gåva, jag är tacksam.

Så gick Jan ändå ut en vända, iförd min en tjock jacka, hans blev kvar i Sundbyberg. Han lär inte gå långt, brukar sätta sig en stund på en stol uppe vid det lilla huset på andra sidan ån, men det blir ändå en aning av miljöombyte. Och han slipper mig en stund.

Han satt där en lång stund, och när han väl kom in ville han stanna inne. Jag har suttit ett par timmar på altanen, i blåst som skakat altanväggen, och i sol. Lä bakom den skakande väggen, som tack och lov släpper igenom luften lite lagom (tack Mats, som byggt den, grinden och räcket. Du är med oss här också.). Nu går även jag in i köket, klockan är bara fyra så det är inte dags för middag ännu. Lindrig matlagning även idag – wienerkorv med potatissallad, grönt och ost. Ska bara komma ihåg lagerbladen till korven. Och Västerviks-senap. Sia-vaniljglass till efterrätt.

Blåsten ger sig inte. Och nu är himlen nästan täckt av moln, men inte regnmoln tror jag. Solen är tveksam.

Rastlös. Läser lite, nu en bok av Theresa Breslin, The Medici Seal. Har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta läsa. Men eftersom jag inte varit in till biblioteket, så har jag enbart mina böcker just nu, de flesta av dem finns på Bokbörsen. Har just läst om Gabaldon´s Drums of Autumn. Imponeras som alltid av förmågan att skriva sådana böcker, med miljö- och tidsskildring som för mitt okunniga öga ter sig tämligen korrekta.

Flera vänner har delat mitt upprop om Free Spin på Facebook. Och ju flera som gör det, desto flera böcker hittar läsare. Det handlar inte så mycket om att jag får in betalning för boken, mera att faktiskt (åtminstone troligen) människor läser om spelberoende, kanske pratar med varandra om spelmissbruk och om hur lätt det är att fastna i eländet. Och dessutom kanske de talar om hur det faktiskt går att sluta. Som jag gjort, tack vare att jag började skriva i stället.

Jan har diskat, jag torkat. Diskbänken är härligt ren och tom. Klockan är bara kvart över sex. Den här söndagen är en lång dag.

Nu vill Jan att jag ska hjälpa honom att ta av klockan, ”jag ska diska” – han har just diskat. Att han inte hör gör ingenting lättare. Han är orolig nu, vill inte sitta stilla och vet inte vad han vill när jag frågar. Om en halvtimme kommer Rapport.

Det mörknar, vinden har lugnat sig.

Jag längtar ut i svampskogen, inte när det är mörkt, men under dagen. Och inser att jag inte längre kommer åt de få ställen jag lärt mig hitta svamp i skogarna här omkring. Hjorthägnet har satt stängsel runt en stor del av svampställena, och där det inte är stängsel har jag heller aldrig hittat någon svamp. När jag precis flyttat hit visade mig Gunilla sina ställen. Hon visste var svampen fanns, trots att hon själv inte åt någon. Hon flyttade för några år sedan. Och jag har inte plockat svamp här sedan dess. Ute på Djurö vet jag var den finns, när den finns. I år verkar det vara alldeles för torrt i skogen där. Vi får leva på den torkade svamp jag fortfarande har, trattkantareller och svart trumpet.

Tyvärr en gammal bild…