Om att ta ner månen

23 september 2020 – stökig natt.

Nu efter frukost tar Jan igen sig i soffan, numera kommer han upp ur den. Jag kör en tvättmaskin idag också, och välsignar tvättstugan som sällan är bokad på morgonen.

Disigt, just ingen vind.

Mitt te kallnar i kopp nummer två. Har kollat FB och mejl, bekräftat en Bokbörsen-beställning, ögnat rubrikerna i kvällstidningarna, såg att Yrvind är på Azorerna igen, 81 år gammal. Bra seglat. Löst svenskans supersvåra sudoku, börjar tro att de inte är så supersvåra.

Solen tar sig fram lite försiktigt. Skönt ute känner jag på mina promenader till och från tvättstugan på gården.

En promenad idag igen, på Jans initiativ. Och så satt vi en timme i solen på gården, jag med en bok och Jan med en risifrutti. Nu har solen tagit över himlen, det disiga från i morse är borta. En av grannhusets katter kom och hälsade på oss. Och kamelian har några nya knoppar, även om de såg lite luggslitna ut.

Ingen avisering om de beställda böckerna från lagret ännu.

Middag idag blir pasta med lax, och en vitvinssås med dill och räkor. Grönt och ost, kanske glass därefter.

Jag är trött idag, sov inte så gott i natt. Och jag har svårt att sova på dagen, sover lätt för länge om jag alls somnar, och vaknar på dåligt humör. Inte att rekommendera, särskilt olämpligt för Jans del, eftersom jag är hans enda sällskap. Han är sällan på dåligt humör, även om han har anledning. Det är tur för oss. Min brist på energi märks här, jag bara tuggar ur mig ord. Ointressant, även för mig.

Jag sitter så att jag ser väggen ovanför teven. En anskrämlig tavla med två numera urblekta monster, ett tryck från min tid med Arbman&Lenskogs reklambyrå. En tavla med fyr och skärgårdsbåt, tämligen grå och långsmal, inköpt på auktion på Broarna, Jan gillade den och fick den. En tavla, fråga mig inte om tekniken här heller, kan inte sånt, men kvinnor och fåglar samlade runt ett bord, ganska konstig, Jans födelsedagspresent från det företag han jobbade hos då. Ingen av dem är särskilt upphetsande, eller lockande till ingående tittande. För blekt, mot en neutral och blek tapet.

Jag skulle vilja ha något stort och färgrikt, jag behöver inte begripa om det är hötorg eller möjligen konst. Men mera liv, mera energi, mera lockande att drömma till. Det får vara som det är, rester av vårt tidigare liv tillsammans, Jans och mitt. Det här är Jans hem, inte mitt längre. Jag är enbart inneboende en tid. Men jag funderar på att införskaffa en ny dammsugare, den han har är den vi hade, och den är tung.

Nu ställer jag Ulricas lilla papier maché-skulptur där det stått en liten lampa, bredvid teven. Skulpturen är en kvinna, rödbrun med öppen mun och armarna sträckta upp mot himlen, hon sjunger en sång som Edith Piaf sjöng, ”J´irais décrocher la lune” – jag tar ner månen… Ulrica heter Ullman i efternamn, är våra söners kusin, och verksam i Frankrike. Hemsida ulrica.ullman@free.france. Hennes skulptur är min, sedan jag tog tillbaka mitt liv efter spelmissbruket. Jag blir glad och stolt när jag ser henne.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s