Onsdag 30 september, byte av alla lakan igen. Klockan sju. Efter frukost vill Jan sitta vid bordet och sova. Det vill inte jag, föreslår sängen, torr, men än så länge inte bäddad. Idag får jag anstränga mig för att inte vara elak, det här är ju ingenting han gör för att jävlas. Ingenting av det som blir jobbigt för mig, gör han för att jävlas. Men min frustration går ut över honom och mina händer blir hårda när stödstrumporna ska på.

Torkvädret är inte det bästa, men lakanen får hänga ute ändå. Nu är sängen fin och nybäddad. Soppåsarna är slängda, disken diskad. Jag påklädd, också. Halv tio, snart dags för fika. Och för mig den lilla ugnspannkaksbit (med stekta fläsktärningar) som blev över igår, Jan äter några tunna mandelkakor.

Fönstren behöver tvättas, ena köksfönstrets gardiner (de enda jag har i huset) bytas. Nåja, jag tog in solparasollet från altanen i förrgår. Alltid något.

Idag blir det rådjursbog i kål, brynte och kokade bogen igår, idag får den rensade bogen puttra med skivad vitkål, som när man gör får i kål. Det verkar bli gott. Klockan är ett. Diset ute har lättat något. Lätt vind. Nattens debatt mellan Trump och Biden tycks ha varit ett riktigt spektakel.

Jag ser enbart ingressen till en krönika i Mitt Roslagen och känner igen. Någon skriver om hur kort kopplingen är mellan hjärna och arsle när hen känner obehag eller rädsla. Men de få gånger jag varit obeskrivligt rädd har den kopplingen inte funnits. Som när jag visste innan jag visste att vår son var död. Som när jag visste att min älskade var död. Då fanns ingenting.

Nu letar jag efter en beställd Bokbörsen-bok, Andres Kûng Vindens barn – om medlöperi… Hittar den inte i mina oordnade bokhyllor. I morgon kanske. Vi har ätit middag och den var god. Jan skulle diska men glömde uppenbarligen bort det. Jag har diskat.

Har tagit in lakan och madrasskydd, hoppas de torkar till i morgon. Hoppas inget händer som gör att de måste användas – men om någon händer, så hinner de förmodligen torka färdigt under dagen. Inne.

Önskar ibland att jag vore mindre ansvarstagande. Att jag bara kunde ta bilen och dra. Vart som helst, bara vara ensam. Utan någon som behöver mig för att alls fungera. Kommunen har inte hörts av. De har förmodligen inte bestämt sig för hur de ska förhålla sig till corona – ännu. Ska de se till att ha avlastningsboende, eller inte? Ingen som vet, ingen som vet. Inte jag i alla fall, och inte kontaktmänniskan, som lovat höra av sig när hen vet något. Det var ”oklart” för några veckor sedan…

Idag är en annan dag, den första i oktober. Vi åkte till Sundbyberg på förmiddagen. Och jag har hämtat fem tunga kartonger med mina böcker från Förlagssystem. Trodde de skulle levereras hem, men icke. Fick hämtas hos ombudet, som undrade om jag hade bärhjälp. Jag svarade nej. Bilen stod dessutom dåligt parkerad på fel sida en trafikerad gata. Jag fick bära själv, tills en ung man med fantastiska tatueringar hjälpte mig att få in de två sista kartongerna i bilen. En har jag tömt och burit upp i lägenheten så att jag äntligen kan skicka beställda böcker – nu ska fyra kartonger till upp, medelst pirra. Tar det i morgon.

Hittade också den beställda Bokbörsen-boken i morse, så att jag kunde posta den.

För ögonblicket kan jag inbilla mig att jag har någon sorts kontroll över min tillvaro…