Kvart över åtta, den andra dagen i oktober 2020. Trump och hans hustru lär vara smittade av corona… Sant, eller ett sätt att manipulera valet i november? Upptäckte just stora blåmärken på armarna, bokkartongbärandet igår. Vi har ätit frukost, dagen är grå utanför fönstren. Kan delvis handla om otvättade fönster.

Natten var lugn. Sover ändå som ”en katt när mor kärnar”, vaknar när Jan går upp för att kissa vid halv två och har svårt att somna om. Pratade med mig, mantrade och låg kvar tills klockan var sju. Frukost.

Sur på en Bokbörsen-beställare som skulle betala i förskott för Lo-Johanssons bok Frihet. Den väntar fortfarande på betalningen, förmodligen en beställare som hoppades på att boken skulle skickas ändå.

Ingen luft i däcken på pirran, omöjlig att komma åt och pumpa. Men, jag fick ändå upp tre kartonger, en får ligga kvar och följa med hem till mig. Pirran ligger i bilen för pumpning på mack. Nu är jag slut som artist. Och när jag kommer upp igen har Jan inte hunnit ut på toaletten, jag får torka golv. Nu ska han raka sig och duscha, sedan stödstrumpor etcetera.

Handlat och betalat ännu en hundralapp för att ha bilen parkerad – månadsparkeringen börjar inte förrän på tisdag… Har också konstaterat att Jans frikort räcker månaden ut. Vore perfekt om vi hann få en omgång av den blodförtunnande medicinen innan dess – den är så himla dyr. Ska kolla med ”doktor Malin”.

Så får jag besked från kommunens hanterare av oss äldre – det går att ansöka om avlastningsboende nu, men på grund av corona får den som bor vistas mycket på rummet. Slut på informationen. Hur kul är det? Vi får nog försöka hänga med ett tag till utan kommunens hjälp – men jag vill också veta var boendet finns, hur man ansöker, hur lång period som är tänkbar…

Nu har vi tagit en liten promenad, suttit på bänk i solen nära sopstationen, där jag slängt sorterade sopor. Blir skrämmande mycket på bara några dagar. Hemma igen, Jan blir trött.

Det lär finnas ett ”hunddagis” i ett hus nära, och idag såg vi hur lång – eller snarare kort – promenad några av hundarna fick. Tre-fyra stora hundar och en ung kvinna. Runt två, möjligen tre, kvarter. Vi såg när de gick och vi såg när de kom tillbaka. Undrar vad det kostar att ha sin hund där. Och vad de som promenerar med hundarna får betalt. Och vem som driver det hela. Många sura frågor surrar i den här kärringen just nu.

Kom ihåg att köpa citroner till den tänkta plommonmarmeladen – men hade inte ett kilo strösocker…

Löser DNs supersvåra sudoku i stället. Och försöker komma fram till vad vi ska äta till middag – färsk lax (men jag har inte grovsalt här heller, ville göra sån där långsam i ugn på låg värme) eller ”thai-burkar” med ris och kyckling (som Jan inte är särdeles förtjust i). Orkar inte gå och handla en gång till idag. Det är knepigt att veta vad som finns var i skafferi, kyl och frys. Och vad min energi räcker för. Den är tämligen slut för idag just nu.

Kanske åker vi till Djurö på söndag för att plocka ihop sådant som ska tas därifrån. Tömma frysen till exempel och stänga av den. Rädda timjan och rosmarin som stått ute (om de fortfarande lever), kanske ta med någon pelargon hem, liksom Mors dags-rosen som glatt mig hela sommaren. Gräslöken får gå, och antagligen flera av pelargonerna också. Brukar just inte lyckas att få dem att överleva vintern, var jag än har dem. Sommaren är slut, snart är det november.

November brukar vara min mest deprimerade månad. Märkligt nog har jag inte känt så, inte ännu i alla fall. Kanske har jag för fullt upp med att bekymra mig om Jan, för att orka deprimera mig. Intressant tanke. Hoppas jag ger sjutton i att åka ner i det där svarta hålet med mörkret som kommer med annalkande vinter. Det kanske hjälper att minnas sommarens vackra blommor – och tro att de kommer igen, till en ny sommar.