Nya ord. Okänd verklighet. Avlastningsboende går att ansöka om meddelar kommunens äldrehanterare.

Jan skulle få det lika trist som han har det här hemma, utan att samtidigt behöva irritera sig på mig. På grund av corona skulle han få tillbringa mesta tiden på ”sitt” rum. Kanske skulle han bli förvirrad av allt det nya, okända rutiner, ett rum som inte är hans, en säng som inte heller känns igen. Nya människor i den mån han träffar några. Trots corona ändå någon form av omvårdnad.

Jag skulle bli ”ledig”. Vad skulle det handla om? Vad skulle jag göra som jag inte kan göra idag? Tror det är en bra fråga – men anar att någon sorts svar finns i ordet ”ledig”. Att kanske inte göra någonting. Inget viktigt, mer än bara vara jag med mig själv. Vila – om det så innebär att jag röjer skrubben hela natten. Åker till grovsoporna utan att behöva skynda mig tillbaka. Dricker en Dry Martini om så klockan bara är tolv. Mitt på dagen. Äter eller låter bli, sitter en stund på kaféet vid biblioteket i Norrtälje (har jag aldrig gjort). Våldgästar syrrorna i Uppsala.

Nåja, just nu väntar jag på svar på mina frågor till hanteraren på kommunen. De kommer kanske, ibland tar det tid. Hen har säkert mycket att göra.

Vi tar en dag i taget.