Lördag 3 oktober 2020 – ännu en natt med styckevis sömn. Fullmånens fel?

Han såg på henne, där hon låg med handen under kinden och täcket nästan över huvudet. Nu var han vaken. Men hon ville inte vakna. Medan han tog sig förbi fotänden i hennes säng stötte han till hennes fot. Hon drog den åt sig, med ett morrande. Nu var hon vaken, det visste han. Han fortsatte ut på toaletten, och in igen i sovrummet, där han kröp ner i sin säng. Hon klev ur sin. Och gick ut i köket där hon började koka ägg och ordna med resten av frukosten.

Frukostdisken klarade han, liksom bäddningen av bådas våra sängar. Jag har torkat köks- och hallgolven och nu sitter vi i vardagsrummet och väntar på att de ska torka. Kommer inte åt badrum etcetera dessförinnan.

Det verkar klarna så smått utanför fönstren. Tio grader, lätt vind såvitt jag kan bedöma via de träd som fortfarande står kvar. Den ståtliga tallen på Tallgatan var annars en bra vindmätare. Nu finns ingen tall där.

Handlat det som fattades igår. Har gjort plommonmarmelad, det svåraste var att hitta alla kärnor. Fyra burkar av 1,5 kg plommon, 1 dl vatten – koka med lock ca en halvtimme, därefter ett kilo strösocker och saften av två citroner. Koka utan lock ca 55 minuter, skumma, häll upp i varma burkar. Den är nog god när den är kall.

Färsk lax i ugnen på saltbädd och låg värme till middag. Har ingen crème fraiche (för romsås), så det kanske enbart blir en liten potatisgratäng till, eller kanske lätt stuvad bladspenat. Det ger sig så småningom, än är det inte dags.

Vi sitter här i vardagsrummet i den lägenhet som också var mitt hem, för länge sedan. Jan blundar i soffan, med några oliver och ett halvtomt glas vitt Natureo framför sig. Jag sitter i hans Pernilla, födelsedagspresent vid hans 50-årsdag (?). Jag är inte pålitlig när det gäller årtal. Det är tyst omkring oss. Klockan är tre, middagen är förberedd, ingenting återstår att måsta göra. För någon av oss. Så här är det nu.

En dryg månad utan att Jan haft någon hörapparat har slitit mera på både honom och mig än jag kunde inbilla mig. Om en dryg vecka får han förhoppningsvis en ny apparat – men jag önskar att människorna på sjukhuset som inte begrep vad de gjorde, ändå förstår. För att inte göra om. De skickade hans hörapparat i ett tunt kuvert, och den försvann. Jag hann inte ens föreslå att jag skulle åka och hämta den.

När jag pratat med distriktssköterskan förstår jag att det inte är alldeles ovanligt att hörapparater försvinner vid sjukhusvistelse. Vad handlar det om? Att man inte ens bryr sig om att se till att patienten använder sin apparat? Tänker på svärmor som förmodligen inte fick hjälp med sina hörapparater när hon låg de sista åren av sitt liv på ett äldreboende i Stockholm. Då förstod jag inte. Nu misstänker jag. En dement gammal människa är kanske lättare att hantera för vårdpersonal än någon som åtminstone hör. Men det är inte lättare hemma. Det är ett elände.

Just nu intresserar det mig också hur jag och säkert andra fungerar. Inte förrän problemen och svårigheterna finns nära dig, bryr du dig, bryr jag mig. Ungefär som när jag slogs för flera daghemsplatser i Sundbyberg, för länge sedan, när det bekymret var nära och aktuellt. Nu är vi i den andra änden av livstråden. Och nu vill jag slåss för större och bättre omsorg om oss gamla som behöver det. Vi gamla som behöver det. Vi är värda det efter ett långt liv. Vi har betalt för det.