Söndag, duggregn. Blött regn, vi åker inte till landet idag. Klockan är bara nio på morgonen, och det känns redan som en lång dag. 

En vän på FB vill köpa min bok, dagen blir genast ljusare om än enbart i mitt sinne.

Har bokat tvättstugan i morgon bitti, kanske åker vi därefter till Djurö om vädret är hyfsat. Längtar ut i skogen.

Jans dosett är fylld för två veckor igen. Har äntligen kommit mig för att lägga undan de mediciner han inte längre ska ta. Och kunde konstatera att han behöver få ett nytt recept för en sort. Mejlar distriktssköterskan som kanske kan förmedla.

Jan sitter och slokar på sängen, han har ingen energi han heller en sån här dag.

Har lärt mig ett nytt ord, digitalkänner, som i ”hur digitalkänner vi varandra?” Och så har jag insett att plommonmarmeladen är god även på en Falu rutmacka. Middagen blir innehållet i två burkar i frysen, kyckling och grönsaker (tror jag, visar sig när allt tinat). Kan kanske kallas kycklingsoppa, buljongen är god. Sallad och ost till.

Har haft lampor tända hela dagen. Lätt att deprimera sig då. Skitväder. Inte skrivväder.

En man i Näsåker berättar att han nyss kört på en katt – hittar den inte. Beskriver det han kanske såg. Hoppas någon vet. Skillnad där och här, någon bryr sig.

Vi har sett program på Kunskapskanalen, om +95-åringar som springer, hoppar (tja, försöker) längdhopp med mera. Världen över. De lever, och de gör det tills de dör. Så är det inte alltid bland oss andra, vi som inte sprintar… Ett fint program. Om människor som ville leva och som sökte kärlek, trots att de var så gamla (för då ska man väl inte vilja kärlek). Tyckte om att se levande gamla människor, även en dement man som sprang fortast i sin åldersgrupp. 97+.

Så har vi ätit kycklingsoppan, och den var god. Jan får en glass efter osten, jag avstår. Det är mörkt ute, och vi väntar på att något ska tåla att ses på teve. Det är den enda förströelse jag uppfattar att Jan vill ha.

Vad får skrivande människor att skriva om död och brott och elände? Och vad får läsarna att vilja läsa? Begriper inte. Har läst Koontz, och nyss försökte jag med Spindler ”Dags att dö” – men nej, jag mäktar inte. Inte ens när jag inte har något mera lockande att läsa. Varför vill vi och de frossa i död och mord och brott? Finns det rimliga förklaringar?

Jan sitter i sin kontorsstol, gungar lite lätt, snurrar lite. Jag sitter bredvid. Vi pratar just inte, eftersom han inte hör. Bara det nödvändigaste, som kräver att jag går fram till hans något hörande öra och säger det jag behöver. Oftast handlar det om var han har käppen, som just aldrig är där han är. Vi är less på varandra. Uttråkade, lider brist på stimulans, både han och jag. Nu går han fram till balkongdörren och kollar temperaturen. Om en dryg halvtimme är det Rapport. Hur kan vi överleva att ha det så här trist?

Han går en sväng i lägenheten, tänder i sovrummet, släcker. Stannar där.  Kommer ut i hallen igen, rastlös. Bra i och för sig att han rör på sig, går. Men eländigt att han inte har någonting som gör honom glad, som ger honom energi. Bara mig som mest är tjatig och bråkig.

I USA är Trump friskare än nyss, eller inte; ingen pratar om the First Lady, är hon smittad eller inte? Trump ser lite mindre orange ut på bilderna än vanligt, sjuk eller inte sjuk? Det vore ett infernaliskt sätt att försöka påverka valet i november, att fejka allt det här. Men misstanken infinner sig, skapad av presidenten själv som hittills inte varit särdeles trovärdig.

Slut för idag.