Måndag 5 oktober 2020 – på Djurö efter att ha tvättat på morgonen. Handlat och burit upp till huset via skottkärran, i morgon ska pirran förhoppningsvis få luft i däcken nere på macken. Och Jan orkade gå upp med rullatorn. Jag har gått en vända i skogen och kom hem med kantareller och rynkad tofsskivling – men noll trattkantareller. För torrt förmodligen. Glad att jag fortfarande har torkade trattisar i skåpen.

Middagen idag blir därmed stekta kantareller och en enkel omelett, tomater, ost.

I morgon ska jag städa så att här är fint tills äldste sonen och hans familj kommer hit i helgen. De ska elda, och ställa i ordning allt inför vintern, ta in bord etcetera. Grannfamiljernas ”barn” kommer också ut, en fin tradition. Vi stannar nog till torsdag.

Här är så ljuvligt tyst, trots att hörapparaterna fungerar som de ska (mina). Nästan ingen vind. Älgar eller rådjur har ätit upp pelargoner och morsdagsrosen. Tror jag tar hem en pelargon, timjan och rosmarin, och den ganska slaktade rosen. Kanske överlever de, om inte har de glatt oss hela sommaren.

Middagen var god och alldeles lagom. Har pratat med yngste sonen. Han ringer så gott som varje dag för att ”kolla läget”. Det är vi glada för. Kvart i sju, det är svart utanför fönstren.

Idag var en tandkrämsrakardag, igen. Det är ett tag sedan. Upptäckte det inte förrän vi satt i bilen, och något vitt satt kvar vid Jans örsnibb. Varken han eller jag förstår hur han får för sig att använda tandkräm i stället för raklödder. Ingen stor skada skedd, men inte kan det vara behagligt. Tror jag som inte vet. Och ständigt förundras över vad som blir rätt och vad som blir fel. Varför kommer jag aldrig att förstå. ”Vaskulär demens” jomenvisst.

Nu tittar Jan på ”Fråga doktorn”, jag slipper höra eftersom han har hörlurar på.

Läser i pressen om en äldre man med Alzheimer-demens som fick blev sjuk i covid19. Äldreboendets besked till de anhöriga var att han skulle få somna in med morfin om han fick svårt att andas till exempel. Han skulle inte få vård. Nu var det så lyckligt att den här krutgubben överlevde sin covid19 utan stora bekymmer. Men ställningstagandet, belagt i inspelade samtal med läkare (på distans, utan undersökning av sjuka intagna), skrämmer skiten ur mig. Bokstavligt talat. Om jag eller Jan, som är mera riskperson än jag, skulle smittas så får vi kanske inte den vård som möjligen skulle göra att vi överlever. Hur många ”fick dö med hjälp av morfin” i början av pandemin? Jag vill inte veta. Men jag vill fortfarande tro att varje bedömning av sjukdom och tänkbara vårdinsatser görs individuellt, och inte enligt någon tabell från någonstans.

Så här galet hade jag inte i min vildaste fantasi trott att det kunde vara i Sverige. Länge har jag förstått att gamla människor är förbrukade, de har gjort sitt och ska helst dö rimligt lätt utan att belasta samhället. Men att de skulle avlivas via morfin, i stället för vård, det kunde jag inte föreställa mig. Förut.

Jag förstår att en gammal människa kanske inte överlever intensivvård. Men alla borde kunna känna sig trygga i förvissningen att de kan få hjälp att andas via syrgas, att de kan få det de behöver – innan morfinet sätts in, det som gör att de dör. Har tack och lov ingen aning om hur den döden är. Och det tror jag inte de läkare på distans som föreskriver den har heller. De är nämligen inte gamla och sjuka, de är penningstarka medlemmar i ett företag som handlar med liv och död. Om jag hade vett att vara livrädd nu så vore jag det. Men jag är bara förbannad.

När jag var ung och barnen var små, slogs jag (med ord) för flera daghem. Ska jag behöva börja slåss igen – för respektfull vård och omhändertagande när den egna orken inte förslår? Vad är det för samhälle vi skapat, för det är ”vi” som har gjort det. När och hur gick det så fel? Jag har inte svaren.