Tisdag, kraftigt regn på morgonen, duggregn längre fram på dagen. En av killarna på macken hjälpte mig att få luft i däcken på pirran, tacksam. Handlat, slängt sorterade sopor, har bestämt oss för att äta soppa till middag idag, skärgårds- med fiskbullar i buljong (det sistnämnda åker ut). Har absolut noll lust att laga mat, köpte lammfärs igår för att göra något med, blir kanske i morgon.

Har städat (dammsugit) lillhuset och lagt rena lakan i sängarna. Även det andra huset är nu dammsuget, sonen verkar ha lagat spaghetti när han var här i helgen. Små okokta spaghettibitar lite överallt…

Nu blåser det rejält, tallarnas grenar dansar. Det gör inte Jan, han mera ligger i soffan än sitter. Trist syn. Han kände nog på sig att jag skrev det där, eftersom han nu reser sig upp och går lite. Eller så syntes det på min sura min.

Kvart i tre, lamporna tända. Blåsten verkar avta. Och det regnar inte. Dagen är ändå seg.

Middagen är äten och disken diskad. Klockan är strax sju på kvällen, som är svart utanför fönstren. Nu syns varken blåst eller regn. Och jag slipper höra teven, när Jan använder hörlurarna. Han ser på ett program med en sjö i Indien, och vackra hägrar bland andra fåglar – tror jag efter en kort blick. Kunskapskanalen.

I morgon tror jag att vi tröttnar på regnet här och åker hem till mitt ett par dagar, så tillbaka till Sundbyberg, för röntgen på måndag och audionom på fredag nästa vecka. Måste komma ihåg att boka färdtjänst.

Och i morgon ska jag skicka min bok till Johan Croneman, kanske läser han den. Vi är många, alla är inte kändisar. Vill i alla fall låna hans bok på biblioteket, där den säkert kommer att finnas. Och jag tänker på den andra journalisten, just nu har jag glömt hans namn, Vladislav Savic heter han – vad hände efter att han berättat om sitt spelmissbruk? Någon trodde inte att Croneman skulle ha kunnat försörja sig om han tidigare gått ut och berättat. Kanske är det så.

Mitt yrkesverksamma liv var så gott som avslutat när jag kraschade med spelmissbruket. Är tacksam för pensionen, och vänner, som höll mig flytande genom de magraste åren. Men inte hade jag varit särskilt förtroendeingivande som konsult om jag varit spelberoende när jag arbetade. Jag började inte spela förrän jag slutade jobba. Kanske hänger det ihop på något konstigt sätt. Tänker inte bry min trötta hjärna med den frågan – spelandet är historia, allt vad det förde med sig är också till större delen historia. En del av det blir inte historia förrän jag dör.

Och jag värjer mig mot att påminnas om hur eländigt allt var, då. Idag är det för all del inte kul alltid, heller – men det är en annan sorts elände. Delvis inte mitt eget, även om jag är där jag är hela tiden. Då var det förstås inte heller enbart mitt liv som påverkades. Men jag tror att jag kanske inte såg det då, var alltför upptagen av min egen, personliga katastrof. Jag kunde inte riktigt ta till mig deras smärta, de nära som jag svek genom mitt spelande. Tacksam att jag inte sviker någon på det sättet idag.

Mannen min är död. Hans förlåtelse kanske jag aldrig fick fullt ut, men någon sorts acceptans som förmodligen bottnade i ömsesidigt behov av den andra. Bästa vännen kände sig sviken, gör det kanske fortfarande, eller bryr sig inte – jag vet inte. Om sveket bestod i mina återfall i spelande – eller något som jag inte alls kan förstå – vet jag inte heller. Vi har ingen kontakt idag. Jag överlever, hen gör det säkert också. Vi förbrukade varandra. Det är sorgligt.

Nu får det vara nog om spelberoende, jag är innerligt trött på hela det paketet. Och innerligt tacksam för att jag skrev min bok, den var det som höll mig gående under åren när allt var skit. Hoppas Johan Croneman känner ungefär som jag idag, stolt över att ha berättat om sig och sitt, tacksam över att han fortfarande finns och kan berätta. Vi behöver många berättelser, och kanske kan någon av hitorierna förhindra att ännu en människa fastnar i spelmissbruk. Både Slavic och Croneman och jag är gamla, i slutet av våra liv. De unga som fastnar har ett helt liv, så länge de orkar leva, att kämpa med spelberoendet. Det gör mig ledsen. Och arg, arg över att privata och statliga casinon tillåts fortsätta utsätta oss alla för reklam och historier om saliga jackpotvinnare.

Det är omoraliskt, men så är mycket idag. Äldreomsorg och noll sjukvård om du är dement och gammal, men en död via morfin. Till exempel.