Långläsning för den som orkar

Den här tomma mallen får mig att vilja skriva något som jag ännu inte vet, inte känner till, inte har varken drömt eller upplevt. Någon annans verklighet kanske, men inte min. Har försökt ta mig hit många gånger, men aldrig riktigt lyckats. Men just nu tycker jag om hur mina fingrar skapar ord utan att jag vet i förväg vilka de ska bli. De uppstår i mina fingrar, inte i min medvetna hjärna.

Kan jag hitta människor i orden? Där blir fingrarna tyngre och mera tveksamma, inte lika sprittande glada som nyss. Tilliten till min egen förmåga är lätt störd, det behövs inte mycket för att jag ska låta bli att ens försöka. Nu tar jag till exempel en paus och skriver lite i bloggen i stället, talar om viktigheter. Kvällens middagsmat. Och bäddar rent i sängarna inför morgondagens tvättstuga.

När jag skriver blir det för det mesta i dagboksform, om det jag känner till om mitt eget och numera Jans liv och vardag. Variationerna är inte stora. Dagliga sysslor, viss planering, tjat, golvtorkande, blöjbyten, tvätt, tvätt. Och beslut om vad vi ska äta till middag, gå och handla eller plocka fram ur frysen. Klippa håret på Jan tillkom i somras, inte blir det lika snyggt som hos frisören, men dit undviker vi att gå så länge corona regerar. Vi försöker byta miljö genom att vara i Sundbyberg och Jans lägenhet när till exempel läkarbesök är på gång. Annars hemma hos mig på Addarsnäs, eller på landet/Djurö.

Det är både sorgligt och fascinerande att få uppleva en sjukdom som demens på så här nära håll, utan att den är min egen. Jag vet inte hur Jan själv inrättar sig efter förändringarna i hjärnan. Hans humör är ganska lugnt och balanserat, som det väl alltid varit. Visst blir han less på mig och min ”övervakning” emellanåt, med all rätt. Han har idag inte mycket till ”privat sfär”, för att tala med en ökänd partiledare. Än känner han igen mig, än känner jag igen honom.

Men inte var det detta jag ville skriva här. Här skulle det ju bli okända verkligheter, okända människor, fantasier. Någonstans tappade jag bort min fantasi, kanske tuktade jag den redan under barndomen. Det sägs ju att små barn har obegränsad fantasi, ingenting är omöjligt för en liten unge. Blablabla.

Min nästa bok, är det en bok om demens? Om dagliga upprepningar, om svårigheterna att uppfatta anvisningar, om att raka sig med tandkräm i stället för raklödder. Om att blöjor behöver bytas ofta. Jag minns att jag för kanske ett år sedan var tveksam till att skaffa blöjor, det kändes som ett hot mot Jans integritet. Nu är vi tacksamma att de finns. Madrasskydden likaså.

Larm är installerat om det skulle behövas, kostar ca 250 kronor i månaden plus installation om 600 kronor (tror jag, exakta siffror är jag klen på). En mobil toalett (potta på sittställning) står numera i sovrummet. Två rullatorer, en med stora hjul för utomhusbruk, och en med mindre hjul att använda inne, när så behövs. Än räcker det oftast med käppen, men uppför backen på landet behövs en rullator.

Den där nästa boken skulle också bli en bok om min frustration, som ensam med allt som har med Jan och hans tillstånd att göra. Sönerna har sina liv, de gör vad de kan – men det blir ingen daglig avlösningt. Corona har gjort allt svårare.

”Du måste vila” säger mina vänner. Jovisst, men hur då? Vem tar över? Enligt kommunen ”kan man nu ansöka om avlastningsperiod, men på grund av corona handlar det förstås mycket om att vistas på rummet”. Inte lockande för en människa som skulle behöva stimulans och rörelse. Sitta stilla i en stol kan han göra hemma, och då får han i alla fall god mat.

Den här tråkiga och ledsamma boken får heller aldrig något gott slut. Ingen av oss vet vad som ska ske innan sjukdomen tar över helt. Innan Jan dör. Eller jag. Även om jag är veterligt frisk idag kan det ändras fort. Jan blir 85 år i jul, jag blir 79 i februari. Det börjar bli dags för oss att dö. Men inget äldreboende med covid19-smitta ska få skynda på den processen. Så vi fortsätter som hittills. Och jag fortsätter längta annanstans, inte till något specifikt ställe eller land, bara någonstans där jag kan vara utan ansvar för någon annan än mig själv. Det räcker.

Kanske ska även den här boken berätta om spelberoende; men inte om eget spelmissbruk, det är förhoppningsvis historia. Om en dryg vecka är min skuldsanering avslutad. Det ska firas, med bubbel, även om jag får dricka det ensam. Jan vill inte ha sånt.

Den kommer också att tala om min oro inför egna tillkortakommanden framöver – hur länge kan jag köra bil, hur länge kan jag bo där jag bor nu, på Addarsnäs; hur länge orkar jag klara alla hushållssysslor själv? Hur länge får jag vara frisk? Hur länge orkar jag leva ensam, eller är det faktiskt så att det är ensamlevandet jag vill ha? Vem kommer att ta hand om mig?

Jag betraktar mig som ensam, också tillsammans med Jan. Det engelska kanalseglande paret Pru och Tim gör fortfarande (hoppas jag) resor tillsammans på diverse kanaler – men Tim berättar ”jag har förlorat min bästa vän, jag har ingen att samtala med längre”. Pru har någon form av demenssjukdom, och som för alla med en sådan diagnos så blir inte livet bättre eller lättare. Inte för den som är sjuk och inte för närstående. Som anhörig till en demenssjuk människa har man ingen att samtala med längre. Och föreningsliv av vilket slag det vara må, lockar mig inte. Det finns stöd för anhöriga, jag vet. Vill inte. Liksom jag inte ville vara med andra spelmissbrukare när det var aktuellt. Kanske är det mitt sätt att förneka och försvara mig mot verkligheten omkring mig. Det får vara så.

Idag, när Jans lungor skulle röntgas, hamnade han lite för långt upp på bädden. Sköterskan sade till honom att hasa ner. Det förstod han inte, eller hörde inte, inte heller när jag försökte prata med honom rakt in i örat. Det blir bara stopp. Vi fick baxa ner honom i rätt läge, och det gick bra. Hoppas att han andades in och höll andan som han skulle också – att han började andas igen vet jag.

Nu hoppas jag blöjleveransen kommer i morgon, om inte får jag gå ner till vårdcentralen och ”låna” några. Vi har bara fyra kvar när jag just bytt, jag räknade med leverans förra veckan – och vi har på landet och hemma hos mig. Men inte här där vi är den här veckan.

Min svärdotter berättade att hennes mamma inte fick sova för att maken behövde hjälp på toaletten flera gånger per natt. Då förstod jag nog inte vad det innebar, nu gör jag det. Det är länge sedan någon av oss sov en hel natt. Jan brukar oftast somna om utan problem, jag ligger där och vrider och vänder på mig, mantrar, tänker oönskade tankar om allt möjligt. Tills jag vaknar igen och inser att jag nog sovit ändå. Har jag tur blir det enbart en sådan vända, i natt var det tre.

Nu har Jan lagt sig på sängen en stund. Jag lägger över honom en filt, hans mammas sköna och mjuka turkosa som hon fick av Jans syster. Han säger ”å, så skönt” och ser skrynkligt lidande ut i ansiktet. Han har alltid haft ett motsägelsefullt uttryck i ansiktet, sett arg och vresig ut när han absolut inte varit det. Varför det är och har varit så vet varken han eller jag. De som känner honom vet att den buttra minen inte är något att bry sig om. Låt det få förbli så.

Boken ska säkert också beskriva min frustration över det samhälle som utvecklats. Välfärd och trygghet är inte längre honnörsord, annat än i politiskt suspekta sammanhang. Inte på allvar, inte på riktigt. Jag beundrar de som orkar kämpa emot, som gör vad de kan för att Sverige inte ska gå under. Och jag avskyr populistiska politiker (typ Kristersson, Busch och Åkesson). Önskar att någon som Palme dök upp som gubben i lådan, och satte lite socialdemokratisk fräs på det politiska livet. En from förhoppning, utan någon helst verklighetsanknytning.

Och förstås ska det finnas avsnitt som handlar om kvinnoroller. Den jag har nu är den vårdande, förment starka kvinnan – den hade jag också när barnen var små; kanske till och med innan jag var kvinna, men väl barn till föräldrar som inte riktigt orkade med att vara föräldrar till fyra döttrar. Rollen som hustru, som älskarinna, som spelmissbrukare och svikare, som lojal vän, som tillintetgjord mamma till en död son. Som delvis älskad igen. Som ensam. Aldrig mera älskad som kvinna, aldrig mera med ett sexliv – om jag inte fixar det på egen hand, och det är jävligt trist.

Åldrad, skrynklig, för all del tämligen rörlig fortfarande, men gammal. Till och med håret som alltid varit tjockt och bra, börjar bli tunnare högst upp. Jag låtsas inte om det. Grått är okej, tunt fläckvis är det inte. Bekymmersrynkan tänker jag inte fylla ut, även om jag idag skulle ha råd med det. Såg en tevehallåa som varit vacker häromdagen. Nu har hon slätat ut ansiktet så att hon nästan inte kan le. Hon är inte vacker längre. Tacka vet jag Viveka Lindfors, hon var vacker ända in i döden med alla sina rynkor.

Inte längre attraktiv alltså. Om jag nu varit det, men det var jag nog ibland, förr. Det var jag som förförde mannen min, en gång för länge sedan i Köpenhamn. Inte han som. Och det blev en fin kärlekshistoria, också när den föll sönder genom mitt spelmissbruk. Den är fortfarande en fin kärlekshistoria – för oss två. Säkerligen inte för hans tidigare familj, men härligt nog för Jans och mina barn. Jan var inte glad, då. Nu pratar vi inte om det, han vet att mannen min är död. Han inkräktar inte längre på Jans liv.

Och han var härligt galen.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Långläsning för den som orkar

  1. bergalott skriver:

    Å, vilken mustig, härlig läsning. Och som pricken över i-et Clownen som hade en stövel på dragkroken. ❤ ❤ ❤ ❤ Kram!!!

  2. Nina skriver:

    Nog att det skulle kunna bli en bok! Absolut! Gör det!
    Vadå vardagliga upprepningar? Du skriver ju på ett sätt så man upplever det inte så. Man fortsätter läsa! (när inte egna tillkortakommanden kommer i vägen för i stort sett allt) Kram!!! <3<3<3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s