Fattas: samtal

Ett oskrivet dokument, möjligheter eller förlamning. Jag tenderar att fastna i det senare. Just nu har jag tvättat för andra dagen i rad, klart. Och golven är torkade, såvitt jag känner luktar det inte kiss just nu någonstans. Tur och otur att jag har ett väl fungerande luktorgan – men jag får föreställningar om hur det måste ha stunkit (kan det verkligen heta så?) på gamla tiders ålderdomshem. Ingen tillgång till engångsblöjor, inga bra städhjälpmedel – då är åtminstone det bättre numera.

En vän på Facebook ska från och med idag inte beskriva eller tänka på sig själv som oälskad, avvisad, ensam. Han tänker i stället sammanfatta sig i ordet ”längtan”. Ett bra och välgörande beslut tror jag. Önskar att jag kunde få mig att bestämma mig för detsamma. För längtar gör jag ju. Längtar efter önskad beröring, samtal, närhet, gemenskap som ger energi. Och längtar gör Jan, som suckar lyckligt när jag håller om honom och ger honom en kram eller smeker hans kind. Jag försöker förmedla värme och kärlek, också om jag däremellan grälar och tjatar.

Längtar efter sex gör jag också, den sortens kärlek som vi hade, mannen min och jag. Ömhet, omsorg om den andra, tid, fniss och ibland gråt över starka känslor. Småprat om gamla kroppar som inte var lika rörliga och viga som en gång för länge sedan – men som fortfarande ville älska och hittade sätten att göra det. Minns att en (äldre) vän en gång lite tröstande (?) sade till mig att ”det där går över, det slutar vara viktigt”. Det tror jag fortfarande inte på.

Men just nu, i det här livet, må jag hålla längtan vid liv. Den är laddad med god energi även om ingenting förändras, till skillnad från ord som ensam, avvisad och oälskad.

Det jag saknar numera är samtal. Visst pratar jag i telefon med syrror och söner, ibland andra – men jag saknar det där samtalet som tar flera timmar och ibland drar iväg så att man helst inte vill prata mera. Samtal och samvaro över god mat och gott vin. Tankar och ord som prövas tillsammans med en annan människa. Det fattas idag, inte enbart beroende på corona. Samtal kan också föras via Facebook, varje dag ger kommentarer och tankar där näring åt mina egna tankar. Men det hörs ingen röst, människan bakom orden syns inte annat än som en profilbild, ibland inte ens det

Då återstår att prata med sig själv. Skrivandet är ett sätt att göra det – men alltför ofta blir det ”more of the same”. Det är svårt att ta sig utanför den egenskapade buren i samtal med den egna personen, den skapelse som man/jag lagt många år på att skapa. Svårt att få till minsta förändring, minsta lilla nyans av nytt, annorlunda, oprövat tänkande och agerande.

Och det är alltför lätt att bromsa svårigheterna och förvilla sig genom att läsa en bok till, bara för att få tiden att gå. Som om den vore oändlig. Eller ta ett glas vin till, en Dry Martini (drajja är ett så fult ord att titta på). Eller låta ett teveprogram döda tiden, tills det blir läggdags och ännu en – åtminstone till att börja med – förhoppningsvis god natt. En natt som låter hjärnan vila från plågande tankar och oro. Ibland är oron befogad och rimlig, ofta är rädsla något som handlar om det som ännu inte finns.

Jag tänker på en rubrik i pressen, ”Mamman var orolig för sin son i flera år innan han mördades.” Hon visste, och hon kunde inget göra. Ibland är det så att vara förälder, och även det ”går över” – försvinner aldrig, men förändras, kanske till och med accepteras, även om det inte går att förstå.

Idag, på Facebook, gjorde en vän till vår döde son mig både glad och oväntat ledsen. Vännen var ute på jakt, och tänkte på Mats som inte jagar längre. Han är död. Och vännen kom ihåg hur han en gång lånat en varm jacka av Mats, när han frös. Han tänkte ofta på Mats. Enkla ord, minnen – som talade om för mig att vi (hans familj) inte är ensamma om att minnas honom och sakna honom. Tack Jörgen.

Ett problem just nu är att jag inte har hittat någon bok jag vill läsa. Och den jag ändå läser klarar jag inte till slutet. Jag får leta, här som hemma där jag annars bor, är jag omgiven av böcker. Många är mina som fått stanna här, en hel del är yngste sonens som tydligen ärvt mitt bokintresse (även om hans böcker är andra än de jag valt). Jan har slutat läsa, bläddrar ibland i en bok, läser inte.

”Vad är det för dag idag?” – ”Onsdag.” – ”Torsdag?” – ”Nej, onsdag, och på fredag ska vi till audionomen på Serafen.” – ”Var är det? Nu vet jag. Hörapparaten,ska vi åka bil.” – ”Ja, färdtjänst.” – ”Det är bra.” Ett samtal nyss.

Ser på Go´kväll och minns hur jag satt där för ett år sedan och skulle prata om min bok. Gjorde det så gott det nu gick, och minns hur de andra gästerna satte sig att äta därefter, men inte jag. Så trist. Tur att jag hade en stöttande vän i gänget som jobbade, en släkting till någon som kände mig via nätet. Jag åkte hem hungrig. Och gillar inte den Beppe därefter, har var – tyckte jag – ofokuserad, ointresserad och inte påläst. Kan förstå att han inte var intresserad, men inte att han inte var proffsig nog att låtsas. Jag kände mig exkluderad, kanske handlade mera om mig än om honom. Stänger av dagens program.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Fattas: samtal

  1. bergalott skriver:

    Mycket fångar in tankar jag själv bär på. Du skriver så vackert också så jag kom alldeles av mig med att göra ett inlägg på facebook om hur sabla tråkigt det är med den plattformen som bara har plattityder och där få vågar vara personliga. Förstår det också och har börjat dela en del, bara för att återigen utröna effekten att plidder och pladder går hem men livets allvar och vara röner ingen uppmärksamhet alls.
    Jag har iaf kommit på att få tillgång till lite samtal. Visst går det men den dan jag inte har någon bil då kommer jag att sitta inom väggarna igen.
    I kväll är jag grinig, känner jag, och uppskattar att jag hann läsa dina ord. Var precis på väg att stänga ner.
    Kram och god sömn, som sagt 😉 ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Sov gott kära vännen min, vi lever – just nu lyssnar ag på Youtube och Leonard Cohen och ser en film Dance me to the end of love – det mest sensuella jag kan tänka mig; därefter kom Van Morrioson med These are the days… These were the days – men nu lever vi. Kram på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s