24 oktober 2020 – jag får gjort en del när jag inte använder min tid till att oroa mig för Jan. Ingen terapimatlagning idag dock. Just nu har jag bestämt mig för att han har det så bra han kan där han är, på Danderyds sjukhus. Och jag slipper dra på stödstrumpor etcetera. Jag har torkat ovanpå kylskåpen, det behövdes. Och flyttat om en del som faktiskt kunde flyttas undan. Plockat fram sådant jag behöver hjälp av sonen med. Tvättat Jans morgonrock, nu när han inte använder den.

Och eldar, eldar. Har tagit in mera ved. Nu är det sex grader ute och drygt arton inne. Skönt. Klockan är halv tre, har inte hört något om att Jan flyttats till urologen.

Någon gång under den här lördagen ska jag äta något. Just nu har jag ingen matlust. Men den brukar komma tillbaka när magen knorrar.

Dagen är blöt.

Min tuffliga gamla novemberkaktus (föredrar att minnas att den kommer från den mycket gamla och stora kaktus mannen min hade) – den skruttan har tio knoppar. Hoppas de orkar hela vägen. Tufflig, taffil – barndomsord som dyker upp i huvudet. Tafflig var väl ursprunget. Men varför känns det så bekant?

Hade tänkt se Jacques Brèl-filmen i kväll, men tror det är dags nu. Behöver förströ mig med något bra, försökte läsa om en gammal Judith Krantz-bok, Dazzle, ids inte.

Åhh, jag sitter hela tiden och kollar om Jan vill se något på datorn. Det är som om han sutte här bredvid mig. Och det gör han inte.

Den elektriska kalendern hävdar att det är dag fortfarande . Jag tror den inte. För min del  är det  kväll när klockan nu är fem. Nu.

Filmen om Brèl (ska han ha accent eller inte?) var stark, bedövande, levande. Se den.