25 oktober 2020 – jag är glad och tacksam för ved och bokhyllor från äldste sonen och hans familj. Och jag sitter här ensam igen, och tänker på hur våra korta liv slutar. Jag är 78 år, Jan är 85 i jul. Just nu kämpar han med både demens och urinvägsinfektioner. Jag är veterligt frisk, men trött.

Om vi sätter oss i Sundbyberg, i hans lägenhet – kan vi börja använda hemtjänsten igen. Några timmar som känns rätt betydelselösa just nu, och dessutom smittfarliga. Nu är jag (och han tills han kom in på Danderyds sjukhus för ännu en urinvägsinfektion) hemma hos mig utanför Norrtälje. Jag inbillar mig att ingenting smittar oss här, även om jag åker och handlar det vi behöver. Något socialt umgänge har vi inte.

Livet är absurt. På vägen utanför ”mitt” hus far bilar förbi med lerduvenågonting. Ägarfamiljen är här – det är läslov (lärde mig idag att det heter så, inte höstlov, som om någon unge läser mera för att man döper om). Och det är jakt. Jag kan inte gå ut i skogen om jag skulle få för mig att leta efter trattkantareller. Aldrig hittills har jag inte plockat svamp. Är det ännu någonting som ska försvinna in i ålderdomen?

Jag nyser, förmodigen bokdamm. En banankartong till ska plockas in – sedan kan jag – om jag vill och ids – plocka in några av de böcker som står i dubbla rader i den tomma bokhyllan. Nyser igen.

Nu ska jag värma Thai-mat, Jan är inte så förtjust i det – så det blir min middag idag – när jag slutat nysa…

Hur ska man/jag hantera den här obekanta tillvaron? Jag menar inte enbart Corona, men också ålderdom, demens, otillräcklighet. Ensam. Bara jag som kanske (osäkert) kan göra resten av livet för Jan bättre än det skulle varit annars. Vem kan bestämma vad som bra. och inte bra?

Men jag är den han har närmast, och det är jag som fattar beslut som påverkar hans liv. Som nu, när han är tillbaka på sjukhus igen.

En vän kände igen hur svårt det är att vara den som ska bestämma nästa ”drag”, utan att vara läkare eller ha kompetensen. Men ändå vara den som fattar beslut hit eller dit…