Äldste sonen berättade glad för några veckor sedan om sitt besök på sopstationen. En man slängde just något som fick sonen att hoppa efter och plocka upp detta något. Han tog det med sig hem för att ”göra i ordning det”. Han ger mig/oss det i present – ”och du kommer att känna igen, och bli glad”.

Nu sitter jag här på landet och klappar en vacker rorkult, en sådan som vi hade på vår segelbåt. Han har slipat och oljat, den är alldeles ljuvlig. Helst vill jag ta den med mig hem till mitt, men tror att den ska stanna här. Det var här vi hade båten. Sonen hade rätt, jag är tacksamt glad.

Tror dessutom att jag nog fick på värmen i pumphuset. Hävstångsplanka på båda sidorna lät mig få in handen och trycka på en knapp. Hoppeligen rätt knapp. Nu ska jag bara få ner det där jäkla tunga locket igen, utan att fastna emellan. Det får bli i morgon, efter svampskogen.

Jan är på Jakobsbergs geriatriska sjukhus, de ska försöka utreda vad det är för bakterier han har i urinen. Därmed kan det kanske också bli antibiotika som fungerar. Jag var dit en vända med diverse (glömde, tror jag, raklöddret – men då får han väl förbli orakad, som förra gången). Och så poängterade jag för ansvariga sköterskan på avdelningen att vi vill få hem honom med hörapparat den här gången. Hon log lätt. Har kanske hört om mina klagomål. Hoppas han inte är alltför förvirrad av att byta ”hemvist” så här – först Norrtälje, så Danderyd och nu Jakobsberg.

Om några timmar ska jag äta gambas och ris, och dricka vin till. Till dess läser jag om en gammal Judith Krantz-bok, Dazzle. Inte särdeles läsvärd, men vad som gives för ögonblicket. Det mörknar utanför fönstren, tallarnas grenar dansar mjukt. Och det är välsignat tyst, trots att jag har fungerande hörapparater i öronen. Älskar tystnaden här. Hemma hos mig är det ibland lite för många fordon som passerar, och i Sundbyberg är det ett konstant oväsen.

I morgon blir det Addarsnäs igen, för att fixa lite där. Men inte förrän fram på eftermiddagen – om inte sjukhuset bestämmer att Jan ska hem, då åker jag till Sundbyberg.

Det var då det. När jag inte döpt bilderna vet jag heller inte vad som döljer sig bakom bokstäver och siffror – men i juni var blomstren så här vackra. Nu väntar jag på våren.