Sorg och annat

Kväll, 29 oktober 2020 – jag har stängt av teven. Och Facebook, som enbart irriterat mig det senaste dygnet. Känner för att göra som en av syrrorna, stänga ner.

I morgon kommer Jan hem igen, för att nästa vecka röntga njurarna (och dricka en helvetes massa vatten dessförinnan, utan att kissa!?) – vi får ta det när vi är där. Onsdag. Färdtjänst beställd.

Tvätten är sorterad och inlagd där den hör hemma. Lite här, lite där och lite på landet. Det mesta hamnar så småningom på rätt ställe. Sönerna har kollat och glatt sig åt att pappa får komma hem. Jag har talat om för äldste sonen att jag kanske gjort något med vattentillgången på landet när jag satte på värmen i pumphuset. Han försöker få mig att tro att det klena vattentrycket inte är skadligt. Hoppas han åker ut och kollar när han har tid och kanske är i närheten. Yngste sonen avstår från att åka ut i helgen när han är ledig. Jag rekommenderade att han skulle ta med sig vatten, men det blev nog lite för besvärligt. Jag var kanske alltför bra på att varna för pumpproblemen.

Har just sett sorgeprogrammet med Claes Elfsberg, bra den här gången också. Belyste på ett fint sätt hur barn och unga människor hanterar sin sorg på ett annat sätt än vuxna och äldre. Tänker på vår sondotter. Tror inte jag/vi var till stort stöd för henne i hennes sorg. Vi var nog alltför upptagna av vår egen.

Och jag tänker på hur glad jag blev när en jaktkompis till Mats nämnde honom på Facebook vid namn och talade om hur han fattades, nu i jakttider. Det betyder ju att vår son finns, fortfarande. Också när han är död. För mig finns han snart sagt varje dag, ibland med glädje och ofta med just sorg. Han finns.

Teveprogrammet är en berättelse om sorgen, liksom Lars Bergs bok (som jag glömt titeln på). Blev glad åt Lars Bergs beskrivning av sorgen som en glädje över att den som dött faktiskt har levt och funnits i de år som var hans eller hennes. Hur sorgen är en konsekvens av kärlek och liv, hur den faktiskt är livsbejakande och nödvändig för fortsatt liv. I den flock vi människor är, där vi behöver varandra och också behöver sakna dem som inte längre ingår i flocken.

Och hur ingen sorg är den andra lik. Det går inte att jämföra sorg. Min sorg är min, din sorg är din. Jag kan tänka hur sorgen över Mats, vår son, är annorlunda än sorgen över dig, min älskade, mannen min. Saknaden är densamma, sorgen är olika. Och mitt sätt att leva med det ena och det andra är också olika.

Nog av.

I morgon är en ny dag, Jan kommer hem och jag hoppas han mår bra. Några antibiotikapiller har han med sig, och han ska inte längre äta vätskedrivande medicin – jag lär få en ny medicinlista medskickad. Och jag har letat fram nyckeln till rullstolshissen vid porten, om den skulle behövas. Käpp och rullator hoppas jag kommer med honom. Han är välkommen hem.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Sorg och annat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s