30 oktober 2020 – klockan är åtta och frukosten avklarad. Fick för mig att jag skulle skynda mig ner och handla, innan många andra gör det. Men så insåg jag att kyl och frys är fulla av mat, vi behöver inte någonting just idag. Så jag sitter kvar i min stol med min kopp kallnande te.

Det blir pasta med köttfärssås och riven ost till middag. Jan kommer hem om ett par timmar.

Städa behöver jag inte heller, gjorde det innan vi åkte ut till mitt förra gången. Och tvätten klarade jag av igår. Middagsmaten är lagad, ska bara tas ur frysen. Så vad ska jag göra? Ingenting. Bara sitta här en stund till, klä på mig så småningom. Smörja in blåmärkena efter pumphustaklyftandet på landet häromsistens. Nyckeln till rullstolshissen i porten ligger i stolen i hallen (vet ju inte om den behövs). Har plockat bort den vätskedrivande tabletten ur Jans dosett, han ska inte ha den längre.

Har hörapparaterna i öronen ifall ”hemligt nummer” ringer igen nu på morgonen. Än är det tyst.

Idag är det inte enbart disigt, det är dimma, och det är skönt att vara inomhus.

Firefox fungerar idag också, men jag får varje gång jag öppnar sökmotorn försäkra att det är min standardläsare, spelar ingen roll om jag kryssar i ”kolla…” eller låter bli. Men det lilla besväret är det värt för att slippa ha den ”förenklade” versionen av FB på min dator. Och kunna köra gamla modellen via min sida, 48 timmar åt gången.

”Hemligt nummer” ringde, terapeuten på sjukhuset ville kolla att Jan haft både käpp och rullator med sig dit. Det hade han, så nu får han förhoppningsvis dem med hem också. Och vi har det intyg till kommunen som gör att de kanske bidrar för att ta bort trösklar här i lägenheten. Än klarar Jan att lyfta den lätta rullatorn över dem, så vi väntar nog ett tag. De är omtänksamma där på geriatriken. Nu återstår bara att se om han också har hörapparaten med hem…

Jan är hemma, med hörapparaten. Menmed fel käpp och utan skor och utan sitt armbandsur. Jag har ägnat de senaste timmarna åt att prata med personal på Norrtälje sjukhus, på Danderyd och på Jakobsbergs-geriatriken. De senare lovade att buda hem Jans skor. Budet kom för en stund sedan, och i ena skon låg klockan…

På sjukhuset hävdar man att man noga skriver upp och låser in värdesaker. Inte den här gången. Jag blir bara trött – och enhetschefen blir nog också trött på mig. Hon har inte fått det brev, med originalkvitto på hörapparatsförskrivningen, som jag skickade för sisådär tio dagar sedan. Nu har jag mejlat med foton på kopian jag hade, och kopia på faktura för färdtjänst med tillägget att ytterligare en faktura kommer.

Ska bli intressant att se vad enhetschefen säger om det här. Jag är slut som artist. Någon bild på gömstället lyckas jag inte få in – heller.