Klockan är tio på kvällen. Jan ligger i sin säng, jag sitter i min stol med datorn i knät. Varför jag har den där vet jag nog inte, men skriver ändå. Har lärt mig att jag aldrig vet vad jag ska/vill skriva, så då handlar det bara om att sätta ner fingrarna sådär som fru Lindström lärde mig och andra en gång på Stockholms Handelsskola. Blunda och skriva. Då hade man en skärm över klaviaturen för att inte se vilka bokstäver som fanns var. Nu är jag tacksam för den plågsamma lärotiden. Stenografin har jag glömt det mesta av, och har definitivt inget behov av heller. Men skrivandet utan att behöva sitta med pekfingret och se var de bokstäver finns som jag behöver – det är jag glad att slippa.

Journalister förr var duktiga på att skriva snabbt utan att ha ”rätt” fingersättning. Min en chef var före detta journalist och jag har aldrig sett någon skriva så snabbt, fast han ”inte kunde”.

Se där, ett minne dök upp och tankar på en människa som nu är död. Känns bra att minnas. Ibland, allt oftare, blir jag förskräckt över hur många av de människor jag mött i livet som idag är döda.  Även sådana som jag inte mött, nu Jan Myrdal, Sean Connery. Trots att jag aldrig funnits i deras världar, har de funnits i min värld. På mycket olika sätt, och med väldigt olika tyngd – men de har varit delaktiga i mitt liv (utan att ha en aning om det).

Jan piggnade till fram emot eftermiddagen, slokade under middagen med hostattack igen, men mådde bättre nu i kväll. Nu har han vatten och tranbärsdryck i glas nära sängen. Och tillsägelse att kissa i den portabla toan i hörnet i sovrummet. Inte försöka ta sig ut till toaletten, utan käpp… 

Nätterna är jobbiga, för honom och för mig. Jag vaknar oftast, men inte alltid, när han kliver upp. I bästa fall kan jag hindra honom från att vackla ut till toaletten. Och ibland kan jag också hinna byta blöja. Ibland glömmer jag det – halvsovande. Det jäkliga är att om jag är halvsovande innan Jan ligger i sin säng igen – så är jag helvaken därefter. Det tar mig ett par timmar att somna om, och ibland ger jag upp och stiger ur sängen vid sextiden.

I morgon är det första dagen i november. En månad då jag flera år har skrivit nära två tusen ord varje dag, i NaNoWriMo. I år bryr jag mig inte om att registrera mig, tror att jag kanske kan få mig till att skriva ändå. Det lär inte bli någon roman i år heller, men kanske bitvis texter som är viktiga, åtminstone för mig.

Tillbakablick på idag: Steg upp – ensam – vid halv sju. Te. Koll på mejl och FB, nyheter. Vid halv nio kom också Jan upp. Frukost, äggkokning. Så småningom rakade Jan sig, och duschade. Han blev piggare därefter.

Jag bokade tvättstugan när jag slängde soporna (samma hus). Handlade, glömde plånboken och fick gå tillbaka. Värmde köttgrytan jag gjorde förra veckan och rostade potatis etc i ugnen. Var klar med tvätten före middagen.

Så såg vi på teve, bergsbestigare, Kunskapskanalen. Vad får människor att riskera livet för att ta sig till en bergstopp som ingen annan gjort tidigare (veterligt)? För min del obegripligt, men visst var utsikten fantastisk. Lurviga söta apor någon annanstans i världen (Taiwan?) – och grodor som lever i träden och annat märkligt. Vi fick nog. Jan borstade tänderna, på med nattröjan, jag smorde in hans ben, ny blöja och god natt. Nu hör jag honom harkla sig därinne i sovrummet, så än sover han inte.

Och jag sitter i min (hans) stol och tycker att det är ganska skönt att inte göra annat än detta.