Denna fredag i oktober, den sista, då en borttappad klocka återfanns i en på sjukhuset kvarglömd sko. Dessförinnan hade jag och personal på tre sjukhus letar igenom kvarglömda saker utan resultat. När skorna väl budats hem till Jan återfanns också hans klocka, och halsbandet som talar om att han äter blodförtunnande medicin…

I natt har han sovit oroligt, jag fick bädda om sängen vid femtiden. Eftersom han äter den blodförtunnande medicinen igen, har han också lite blod i urinen. På morgonen var han ledsen, ”allting är fel”, ville inte själv bre sina smörgåsar, ”kan inte”. Men han åt frukost och nu sitter han och ser ut genom fönstret, mot Tallgatan. Han är inte glad idag. Jag tror jag förstår honom.

Jag går och handlar, och har glömt plånboken när jag ska betala. Gör om, gör rätt. Så fikar vi och Jan får en host- och kräkattack. Han blir utmattad. Som tur var hade han inte hunnit ta antibiotikatabletten han ska ha mitt på dagen. Nu får den vänta ett tag. Efter en stund lugnar sig hostandet och han kan ta sitt piller utan problem. Och han säger att ”det är väl hyfsat” när jag undrar hur det känns. Han får, och behöver, många kramar idag.

Klockan fyra har jag tvättstuga.

Dagen är grå och mulen, hela dagen. Och i morgon är det november. Men, eftersom tiden ibland går fortare än jag riktigt hinner med att förstå, så är det snart jul och därefter blir allt så småningom i alla fall närmare ännu en vår.

Vi provar om Jan vill se något på teve, men hittar inget som intresserar honom.

Andra skrivande människor har klart för sig hur de ska lägga upp sitt skrivande under november, flera är med i NaNoWriMo. Jag tänker försöka skriva de där 1767 orden utan att registrera mig. Men inte har jag någon klar synopsis, eller ens idé om vad jag ska skriva. Det får bli som vanligt, sätt igång och skriv – kanske ”blir” det något. 50 000 ord under november är målet. Orden har jag fixat förr, men inte innehållet…

Jag lagar god mat, gryta med lokalproducerad högrev, mör. Rostade rotfrukter etc till – Jan hostar och kräks mitt i måltiden. Ingen av oss vet varför. Nu har jag gått från bordet, han hostar fortfarande och jag orkar inte höra det. Det är mera synd om honom än om mig. Hällde ut hans tallrik i kompostpåsen, jag åt upp mitt innan han började hosta. Vad kan han äta utan detta?

En glass efter den mat han inte åt går ner utan problem.  Det är bra. Och att ta bort den vätskedrivande medicinen gör att han kissar mindre. Det är också bra, så länge hans ben inte blir svullna. Än är det okej. Nu är klockan sju och om en halvtimme är det Rapport. Tvätten är hämtad och undanlagd. Jag tänker inte göra mera idag.