Vad kan jag skriva om?

Ensamhet, också när det finns en annan människa i närheten, det kan jag skriva om – men vill inte. Alltför trist, förmodligen också alltför vanligt. Särskilt nu med corona och sociala restriktioner. Rädsla för att bli sjuk, att inte kunna ta hand om mig själv, och inte kunna hjälpa Jan. Vill inte dö, inte än, men känner mig inte rädd för döden. Bara ovillig, har inte gjort allt jag kanske vill göra – men har ingen lista, ingen sådan där ”göra innan jag dör-lista”.

Rädd är jag att bli dement, att förlora tankeförmåga och möjligheter att kommunicera. Bli förvirrad och inte känna igen mina nära. Glömma hela mitt liv. Det skrämmer mig, och det tycks vara mycket vanligt, ökar i takt med att vi är många som blir gamla. Eller så är jag bara orimligt fokuserad på ämnet, genom närheten till Jan och hans problem.

Länge trodde jag att jag ville resa och leva utomlands i gott klimat. Kanske för att få ro att skriva. Nu är resande inte möjligt, och kanske är det också så som det nog alltid varit – att den skrivro jag behöver kan jag skapa där jag är. Som nu, när varken huvud eller fingrar vet vart det bär.

Vad har jag oskrivet? Kärleken till min döde älskade, saknaden efter honom och efter vår döde son? Där har jag skrivit en del, men just inte publicerat i bloggen eller annanstans. Det är redan sex år sedan Mats dog, fyra år sedan Ulf dog. De är med mig varje dag, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dem, ibland roar jag mig med att tänka att de nog har ganska roligt i en gemensam himmel, de kan fiska och jaga och berätta skrönor för varandra. De uppskattade varandra i livet, varför skulle de inte göra det i döden också.

Fast nu är det ju så att jag inte tror på något ”liv efter detta” – jag tror varken på himmel eller helvete. Bara på slutgiltigheten i döden. Och på att alla döda finns så länge någon lever som minns dem. Som nämner dem vid namn emellanåt, som skrattar eller gråter åt något som ett minne väcker. Som drömmer om dem om natten och ibland vaknar ledsen, ibland glad.

Jag kan förstås också berätta mera om min egen erfarenhet av att bli gammal, och tveksamt också känna mig gammal. Inte helt förbrukad och utsliten, men gammal och ganska trött. Kroppen är ännu snäll mot mig, jag har fått en ny höft, och glasögon och hörapparater är nödvändiga attribut numera. Stel är jag, särskilt om morgnarna, men än kommer jag ur sängen och får igång ben och rygg. Än kan jag sköta hushållet för mig och Jan, vi gifte oss för snart sextio år sedan, skilde oss alldeles i början av det här seklet. Jag klarar inköp, matlagning, tvätt och städning, fönstertvätt är sällsynt. Jag sköter om Jan så gott jag kan.

Om två år fyller jag 80. Det är svårt att fatta. Ingen av mina föräldrar blev så gammal, mormor var över 90 (91 säger yngste sonen som är fenomenal när det gäller att komma ihåg) när hon dog och moster 89 (tror jag). 

Hittar Ulla Isakssons Boken om E i bokhyllan. Har läst den för länge sedan, men har kanske en annan förståelse nu, med nya erfarenheter. Det är fascinerande, livet lär mig hela tiden något dittills olärt. Allt är inte trevliga lärdomar, men de påverkar mig djupt. Mitt eget spelmissbruk och alla konsekvenserna av det. Sorgen efter en död son. Sorgen efter den man jag älskade, förlorade och fick tillbaka under några år före hans död. Sorgen över att förlora den jag kallade ”min bästa vän”, inte till döden, men till ett liv där jag inte ryms längre. Nu livet med min före detta man, pappan till våra barn, och hans demens. Lärande. Tungt lärande det mesta.

En sommarbild

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vad kan jag skriva om?

  1. bergalott skriver:

    Du skriver så jag vill gråta och när jag skrollar ner och får se bilden gråter jag på riktigt.
    Såååå kärleksfullt ser det ut.
    Kraaaaaaaaaam finaste vän ❤ ❤ ❤

  2. Peter Dahlstrand skriver:

    Känner igen mycket av dina tankar och att vara den som är navet i både sitt egna och andras liv. Centrumet som allt kretsar kring. Kramar Peter.

  3. Mariann H skriver:

    Jag tycker om det du skriver, det är en så ärlig del av livet som du beskriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s