31 personer har avlidit idag i covid19. Siffrorna stiger hela tiden. Jag är orolig både för vår del, men också för yngste sonen som är tvingad att åka SL för att ta sig till jobbet. Han försöker hålla avstånd och allt det där, hans vän är cancersjuk och får inte smittas. Den äldste kör bil till sina uppdrag, men träffar förstås många människor han också. Liksom hans familj gör.

Ena syrran har haft friska döttrar och barnbarn här på besök från England, de har åkt tillbaka och hoppas slippa karantän. Andra syrran är mycket försiktig, träffar sitt barnbarn mest utomhus, och promenerar med en vän varje dag vädret tillåter. Jag tycker att jag är rimligt försiktig, men blev idag arg när en person kastade sig in i hissen till gatuplanet, bakom mig. Snörpte på munnen, vilket personen inte såg eftersom jag mycket bestämt vände hen ryggen. Och jag går ju in i butiker och apotek, följer med till läkarmottagningar.

Försökte en stund läsa Traven´s Dödsskeppet, men nej. Jag har ett stort urval av Atlantis klassiker i bokhyllorna här – de flesta av dem sorgligt olästa. Men just nu har jag ingen lust att vara ambitiös, jag vill bara läsa något som förströr, inte har alltför dåligt språk eller intrig. Det behöver inte kallas litteratur.

Middagen är äten. Jan fick kraftiga hostattacker mitt i och vi försöker förgäves begripa vad som orsakar dem. Mycket kraftig och snabb slembildning, som förstås måste spottas ut. Så himla jobbigt för honom och så eländigt att inte kunna göra någonting åt det. Han har fått slemlösande brustabletter, men de verkar inte göra någon nytta. Det kan gå långa perioder då det här inte alls förekommer. Och så blir det som nu, ett par dagar med jobbiga attacker. Det här är en konsekvens av åldrande som jag tidigare var helt obekant med, en av flera. Mina egna skäggstrån på hakan icke att förglömma.

Tänker igen på mormor och hennes döttrar. Det är inte så länge sedan som jag insåg att mamma växte upp utan någon pappa. Förbehåll för att jag inte vet när morfar kom in i bilden. Men jag minns att jag undrade över mammas efternamn, när jag såg något gammalt vykort. Margit Eriksson. Mormor hette ju Björklund. Fick aldrig någon förklaring, var nog inte tillräckligt ihärdig eller intresserad. Då. Hemligheter är av ondo, de spökar i livet och långt efter döden. De som kunde berättat något är döda nu.

Mina hemligheter är kända. ”Free Spin” lägger det allra mesta på bordet. Familjen och många i världen omkring mig känner till dem. Många har säkert uppfattningar som inte delges mig. De är deras.

Himlen utanför smutsiga fönster är vackert djupblågrå. Någon form av nederbörd väntar, samtidigt som solen lyser. Bara ett par grader varmt i morse.

Jag är skuldfri, i bemärkelsen att jag inte längre är skyldig någon några pengar. Min skuldsanering avslutades 21 oktober. Och det är skönt, även om min lättnad och jag fortfarande fastnar i en tidigare kommentar från en gammal vän. Jag skrev något om skuldsanering och fick tillbaka ungefär, fritt citerat från ett sårat minne, ”jaha, så nu ska vi skattebetalare stå för dina skulder”.

Så var det inte, ”vi skattebetalare” behövde inte stå för någonting i mitt ekonomiska förfall. Jag hade betalat de skatter jag skulle, via indrivning i flera år. När jag till slut orkade ansöka om skuldsanering handlade det om skulder till låneinstitut som inte ställde de frågor de borde ha ställt. De lånade ut pengar till orimliga räntor, jag lånade och jag betalade så länge jag kunde. Nu är jag fri. Och tänker aldrig låna pengar igen, även om jag möjligen skulle kunna. Det kändes härligt att igår kunna betala för de nya trasmattorna, utan vånda.

Jag far ”från hatt till galosch” som mannen min brukade säga. Struktur är inte min starka sida, åtminstone inte när det gäller skrivande. Förmodligen därför som synopsis aldrig fungerat för mig. Jag gör dem, noterar personer och allt vad därtill hör, tror ibland till och med att jag har en tanke om vad som ska hända i berättelsen. Och sedan släpper jag alltihop och går överstyr.

Noterar också att jag inte är intresserad av att göra flera skrivövningar. Det gjorde jag i början av mitt bloggande, och kanske var de nyttiga. Nu känns sådant enbart tomt och påminner om gamla krav på att vara ”duktig flicka”. Det är jag inte längre. Idag är jag en gammal kvinna, som inte vill kallas duktig. Jag är bara någon som finns här ett tag till, som stretat med det som stretas ska, tar för det mesta en dag i taget. Ibland drar oro inför framtiden iväg med mig, ofta kan jag påverka genom att andas, och låta varje dag ha nog av sitt.

Molly saknar vi också…

Nyss fick min tidigare svärdotter, sondotterns mamma, mig att både glädjas och gråta. Hon berättade att mitt barnbarn tillbringade timmar i sin mammas källare med att gå igenom sin pappas saker. Mats hade sparat på ”allt” som hade med deras dotter att göra. Glädje och sorg, saknad. Han älskade sin dotter, men förmådde inte riktigt leva som han ville. Han slapp leva, när olyckan tog hans liv. Vi fortsätter älska honom, och sakna honom. Prata med honom inombords. Hans dotter besöker ofta hans grav. Jag gör det sällan. Och för Jan är det för långt att gå numera. Tror inte hans bröder är där heller, men vi pratar om honom, mest med yngste brorsan.