Och på morgonen, när jag försiktigt öppnar dörren till hans rum, står han på knäna på golvet. Mattan är hoptrasslad så mycket en stor matta kan vara. Syskrinets innehåll utspritt, böcker på golvet. ”Jag hittade inte ut. Det var hemskt.” Riktigt vad som hänt kan han inte berätta, men han hade glömt att tända sin sänglampa och den nya mörka rullgardinen gjorde det effektivt mörkt i rummet. Han kom upp ganska lätt med min hjälp, inte lika svag som förra gången. Kanske var han på väg till strömbrytaren för taklampan. Kom just ihåg att jag har en lampa som fungerar i en av bokhyllorna därinne, den blir bra som nattlampa. Vi lär oss…

I rummet finns en säng till, men jag vill försöka fortsätta sova i mitt rum. Trots att min första tanke var ”det här var sista natten ensam för mig”.

Nu vilar Jan efter frukosten på min säng, kläderna får vänta ett tag. Och jag fick anledning att gå igenom det som finns i syskrinet, hittade bland annat en gammal mycket tunn virkkrok med mässingsfäste och träskaft, vackert snidat. Jag kommer aldrig att använda den och jag undrar varifrån den kommer, kanske mormor Anna.

Jag har lagt den stora mattan på det kalla golvet här i köket (efter att ha ”vänt upp och ner” på skrubben för att hitta den). Köksbordet är tungt, men det gick. Lyfta med händerna, hasa in mattan med fötterna. Spisen brinner och solen skiner, just nu är livet lugnt igen efter en stressig morgon.

Tar in ved som får stå i rumstemperatur ett tag innan den hamnar i vedkorgen.

Mitt stora träd har släppt nästan alla sina löv, plus diverse grenar och kvistar som nu ligger i en hög på andra sidan häcken. En kraftig gren hänger kvar, men bara därför att den fastnat i andra grenar. Precis över stigen upp till trappen. Den vill jag inte ha i huvudet, får försöka hinna på någon av de som jobbar här så att de kan ta ner den. Nu är grenen borta, en killa manövrerade skopan, den andre stod i skopan och hissades upp så att han kunde dra ner grenen. Tacksam.

Bakar korintkakor, plötsligt har bakande blivit något jag gör när jag är orolig. Och jag ler åt det bokstavliga ordet. Det stämmer verkligen in på tillståndet, o-rolig.

Kakorna är klara, ser fina ut, tunna och spröda. Formerna varierar, ingen är den andra lik. Jan har uttalat sig, ”de är bra”. Har just smakat en jag också, de är goda.

Nu är jag inomhus igen, efter ett par timmar i solen på altanen. Jan ville inte gå ut, vill inte promenera heller, men verkar må rätt bra ändå. Jag har ”paketerat” parasollfötter, vält altanbordet mot väggen och dragit ihop den trasiga soffan med ett spännband. Det gick bra att sitta i den i solen. En tving hade kanske varit bättre, men sådan fanns inte här. Jag ser för mig alla tvingar, stora som små, på landet… Altanen är nu så gott som fri från löv, och jag hoppas att de som återstår på träden omkring väljer att falla annanstans.

Middag blir lammfilé (kort datum, köpt igår på Ica), med egengjort potatismos. Paprika och tomater, ost. Kanske vill en av oss ha béarnaise också.

Solen idag har gjort mig gott. Jag är inte lika chockad som jag faktiskt var i morse när Jan stod på alla fyra på golvet i sitt sovrum och var rädd och ledsen. Nu är han lugn igen, men inte särskilt aktiv. Sitter i sin stol här i köket och halvslumrar. Vedspisen har slocknat och behövs heller inte just nu. För ögonblicket tror jag att jag tänker sova i mitt rum, och Jan i sitt, i natt. Lampa tänd inne hos honom, dörren öppen så att jag faktiskt hör om han behöver något. Jag får ha en hörapparat i örat och sova på det andra.

I förmiddags talade jag om för Jan att det är lördag idag – har korrigerat sedan dess, det är ju fredag. Jag noterar hur virrig jag blir när det blir fel med Jan, samtidigt som jag ändå gör rätt. Jag hjälpte honom upp, kollade om han hade gjort sig illa – det hade han inte. Tog hand om honom med en ny tröja i stället för den som blivit våt. Gick försiktigt med honom och käppen ut till hans fåtölj i köket. Via toaletten där han ville kissa. Lät honom vara ifred någon timme innan det var dags med kläder. Rakningen fick vänta, det är en dag i morgon också. Han har inte skadat sig fysiskt, men jag tror att det var väldigt obehagligt att ha rummet så effektivt mörkt (nya rullgardinen) och inte hitta till någon lampa. Det ska bli bättre i natt.

Stökigt. Och samtidigt så fint att vara hemma hos mig. Egoistiskt? Ja.

Valet i USA fortsätter – Trump gör bort sig. Biden kanske vinner – och vad händer då? Otäckt.

Nu har jag skalat potatis, hällt lite mjölk i en kastrull och ska så småningom göra potatismos. Lammfiléerna (tre stycken små) ligger i marinad och väntar. Jag har klippt några timjankvistar från krukan i köksfönstret. Osten står och tempererar på köksbordet, några kex med skagenröra före middagen väntar. Jan kvällspiller och mina morgonvitaminer väntar på konsumtion – glömde mina i morse. Dagen har varit bättre än jag vågade tro då,

Allt är förberett för middagen. Idag ska potatisen få koka längre än jag tror att den behöver – igår till matjessillen var den lite för hård. Ibland är det svårt att avgöra med en sticka av stål om den är färdig eller inte. Vi har just ätit förrätten, och väntar nu på resten. Inte fel med en paus emellan.

Även middagen var god, hemgjort potatismos slår det mesta. Åtminstone mitt! Och Jan tog själv initiativ att diska efter maten, mycket uppskattat.

Bokhyllelampan lyser i Jans rum, dörren är öppen, jag avser att sova i mitt r um när det blir dags. Stänger av datorn nu, läser nog en stund sittande, klarar inte att läsa i sängen.