Rogivande knäppande

Det är måndag nu, och Trump tycks fortfarande vägra att ge upp. Hans advokat, förre borgmästaren i New York, verkar allt galnare. Det är obehagligt att se honom agitera och vifta och babbla om domstolsförfaranden.

Har slutat räkna ut vad ordmängden ”borde” ligga på vid det här laget (NaNoWriMo-mått), deprimerande. Försöker vara nöjd med att få något skrivet mest varje dag. Även om det för det mesta bara är mer av detsamma. Min värld är liten och tämligen enahanda.

Rättstavningsprogrammet tycker att enahanda är ett mystiskt ord. Det är nog ett åldersavslöjande ord, men vad gör det. Vackert, även om betydelsen är lite trist. Som min värld.

Spisen brinner, den är snäll, tog sig på första försöket. Inte alltid så. Det är drygt sju grader ute, och nitton inne, så egentligen behöver vi inte elda. Men Jan är frusen av sig och han ska ha det mesta som han vill, så länge jag orkar ge honom det. Också en så enkel sak som lite för varmt i köket.

Eftersom korintkakorna står i en burk på köksbordet blir det en sådan till de sista teklunkarna. Jan blundar just nu, annars ville han nog ha en han också. Han hörde när jag öppnade locket, och ja, han ville också ha.

Dagen började i helgrått, nu tycks det ändå ljusna lite mellan molnen. Det finns en sol där bakom någonstans. Nyss missade jag ett samtal som tycks komma från Danderyds sjukhus. Två, tre signaler är för lite. När jag försöker ringa tillbaka går det förstås inte… De ringer förhoppningsvis igen. Nu har jag i alla fall hörapparaterna i öronen.

Har lyssnat av meddelande, från Danderyd. De vill tydligen att Jan ska komma dit till urologen i morgon, men han har ju en tid hos urolog i Solna den 19 november? Nu blir jag uppringd klockan elva… Blev uppringd direkt, nu ska vi dit i morgon klockan 13, i stället för till Solna. Hon bokar av Solna. Uppföljning av Jans tidigare vistelse där och blod i urinen.

Stökigt med alla läkarbesök. Och nu blir jag orolig, han röntgade ju njurarna förra veckan.

Vi har fikat. Jan har kläderna på och har rakat sig. Även jag är klädd, för hemmabruk. Försöker komma på vad vi kan äta till middag. Nässelsoppa med ägghalvor, det blir bra. Ost.

Någon större skrivlust infinner sig inte. Jag bara plottrar. Sudoku fungerar inte heller. Men jag har kommit ihåg att nässlorna måste ut ur frysen. Har hårdkokat ett par ägg. Och hängt tvätt, inne, min tvätt.

Jan vill inte gå ut, trots att solen skiner. Han får sitta i sin stol, i morgon får han gå – det är ganska långt till urologen på Danderyd. Rullator med. Han tar efter lite tjat en promenad inomhus. Han vill gärna stoppa vänster hand i byxfickan, men det bidrar till att balansen blir sämre… Så kommer han inlinkande i köket igen, ”gör så ont i fotleden”, jag klämmer när han väl satt sig, det gör ont bara när han går. Får väl ordna med en rullstol på sjukhuset i morgon om det behövs.

Efter mycket krångel har jag bytt bakgrund på datorskärmen, vattenfallet i ån från igår. Och profilbild på FB, en långhårig blåsig bild från augusti – nu är håret ännu längre. Klockan är bara ett, det här är en seg dag. Jag dricker lite vatten och låtsas att det hjälper.

Det knäpper i spisen, verkar som om elden tar sig. Jag stoppade nyss in en lite kådig enpinne, och det fanns glöd kvar längst in. Stänger luckan.

Jan lägger sig en stund på min säng, den är närmare köket. Han är trött. Och uttråkad, tror jag (som är det sistnämnda). För lite stimulans, samtidigt som för mycket gör tillvaron orolig och kanske otrygg. Han har inte själv kontrollen över sitt liv, som tidigare.

Jan är uppe igen. Ett glas vin och resten av skagenröran på Tuc-kex och Finn Crisp (för mig). Äggen är skalade och verkar alldeles perfekt kokta, väntar i kylen. Nässlorna ligger i kastrullen på sidan av vedspisen, ska bara reda en aning med arrow root. Kanske lite buljong också.

Tre beställda Bokbörsen-böcker väntar på att jag ska posta dem i morgon. Och jag väntar på betalning, 21 dagar innan köparen behöver betala. En påminnelse gjord. Väntar på royaltybetalning också.

Så har vi ätit nässelsoppan, gott. Disken är klar, Rapport om en dryg timme. Svart utanför fönstren, varmt och skönt här inne. Ljusen brinner på köksbordet, yngste sonen ringde just för att höra hur det är med pappa. Och vedspisen knäpper.

Bara drygt två grader ute, det blir frost i natt.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Rogivande knäppande

  1. Nina skriver:

    Åh! det rör sig i alla fall i ditt liv, även om jag förstår att det känns enahanda. I mitt liv är det näst intill stillastående för närvarande. Delvis på grund av en lättare förkylning – men som satte sig på muskler och leder. Och det rejält. Bor ensam, och det jag brukar gå till för social gemenskap, möta vänner och så vidare, det är förstås stängt. Inställt. I viloläge.
    Snacka om att man får möjlighet att träna sig i stillastående, zen, tystnad, ensamhet. Tur man trots allt är mer introvert än extrovert, och kan läsa, se film och till och med skriva en del. Men även om mina bidrag till NaNoWriMo är ordrika, så är det mest bla-ha bla-ha innehåll. Men jag skriver i alla fall dagligen! Det är det viktigaste! Det var mitt mål redan från början.
    Var nu fortsatt rädd om dig! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s