Vaknar fredagen den 13 november kvart över sex av att Jan tänder kökslampan, och sätter sig i stolen. Sängen är blöt, jag bäddar om och han kryper ner igen. Liksom jag. Somnar om båda, och nästa gång jag vaknar är klockan nästan nio, Jan sover. Fixar frukost och väcker honom försiktigt. Lakanen har tvättats färdigt och kan hängas, inomhus. Det har regnat, men jag har sett en skymt av solen.

Vedspisen brinner. Ännu en beställning på Bokbörsen. Och betalt för en annan. Vi fikar när Jan rakat sig och har kläderna på. Kaktusknopparna sväller, än är det bara en som slagit ut.

Och så, när jag väl fått kvällens coq au vin i grytan med lök, purjo, vitlök, champinjoner, röd spetspaprika, lite buljong – och färsk kyckling – så kom jag på att jag glömt steka bacon och ha med. Nu får det vara. Jag har diskat allt noga som krävs när kyckling styckas och tillagas. Rödvin (CiùCiù, italienskt) glömde jag dock inte. Färsk timjan och rosmarin bidrar till goda dofter i köket. Klockan är kvart i ett, men den här grytan förlorar inte på att småputtra färdigt och så stå några timmar.

Nu småregnar det och himlen är helt grå, ingen synlig sol någonstans. Jag har tagit in ved. Och fått resterande royalty in på kontot, trevligt.

Tänder ljusen på köksbordet redan klockan två på eftermiddagen. När jag har hörapparaterna i öronen hör jag Ikeas väggklocka ticka. I övrigt tyst, till och med spisen brinner utan ljud idag. Eller har den slocknat? Det hade den inte.

Jag borde ha skrivit 20 000 ord hittills, har skrivit 12 500… Tur att jag inte officiellt är med i NaNoWriMo.

Yngste sonen ringer lättad och berättar att hans vän idag förklarats cancerfri. Skönt att han kan koppla av från sin oro för vännen, han och hon har hanterat sin respektive rädsla på ett fantastiskt sätt under de här långa månaderna. Nu önskar jag bara att de båda får vara friska också framöver.

Nu återstår bara att koka ris till middagen. Har en utmärkt riskokare som gör riset perfekt. Och ta fram osten ur kylen. Öppna rödvinet (mitt, Modello Masi, italienskt det också), Jans rosé får stå kvar i kylskåpet tills det är dags att äta.

Ljusen brinner, lampor är tända både här och där. Ändå har ljuset svårt att jaga bort det novembergråa, ute och inne. Tandpetare saknas, må inhandlas i morgon. Jag ska göra oxrullader av innanlår, där kan bacon få ingå i stället för späck som jag använde förr. Ser fram emot ännu en god middag, men vi kanske tar en paus i morgon, med lax i någon form. Det beror på ork och humör, mitt, Jan äter det han serveras än så länge. Bruna bönor är han tveksam till, men eftersom jag har en laddning i frysen blir det sådana också en vacker dag.

Jag läser ”I love you” i Pilcher´s September. Och tänker på hur jag har älskat, och älskar, män i mitt liv. Människor kanske mera än män. Så känns det i alla fall nu, när de älskade är döda eller inte tillgängliga som en gång för länge sedan. Också de som aldrig var älskare.

Inte vet jag var jag pratar om, men något finns där. Kanske att kärlek är beständig, även om den skiftar form och uttryck. Även om den aldrig får manifesteras. Även om den enbart är min.

Riskokaren står på diskbänken, färdig att använda. På diskbänken, eftersom den har en tendens att skvätta när riset kokas. I övrigt är den perfekt, ett auktionsfynd på Broarna i Västmanland, eftersom ingen annan förmodligen visste vad det var. Tror jag betalade tjugo kronor för den, värt alltihop.

Hatt och galosch igen. Jag svirrar runt i mitt universum, och skadar ingen därmed. Min värld är den enda jag har. Och det är bara jag som har den.

I den här världens kök råder fullkomlig frid just nu. Jan blundar i sin stol, med en clementin och ett halvt urdrucket glas alkoholfritt vin bredvid sig på det skrangliga bordet. Ljusen brinner, det är svart utanför fönstren, jag skriver. För det gör jag ju, oavsett innehåll. Ord blir det.

Sidnumreringen i det här dokumentet förvånar mig, detta är sidan 36 av 46. Vad innebär det? Att det borde vara 46 sidor och inte 36? Ett mysterium, ännu ett. När klockan en fredag är fem minuter över fyra.

Middagen var god, riset perfekt. Nyss kom jag dessutom ihåg att Jan har två piller som ska ätas i kväll. Gjort. Disken är diskad, och undanplockad. Grytan räcker till ännu en middag, en annan dag. I morgon oxrullader om jag får tag på tandpetare att hålla ihop dem.

Klockan är ännu inte sju, det är långt till Rapport. Men det gick fort, nu sover Jan och snart jag med.