Gräns?

Och så, än en gång torka golvet på toaletten, tvätta moppen, eftersom Jan envisas att stå och kissa, inte sitta. Jag blir less, det är att uttrycka det enkelt. Han: ”Jag försöker.”

Så. nu är kläder och blöja bytt, golvet torkat igen. Och jag är ledsen över mitt utbrott nyss. Det är säkert Jan också. Jag gnäller för skitsaker som att torka golv etc – han gnäller inte över att förlora sitt förstånd. Kanske därför att han inte förstår det – hoppas det är så. Hoppas han glömmer mina elaka kommentarer lika fort som han glömmer annat. Men jag gör det inte.

Någonstans når jag en gräns. Där jag inte kan läsa mig bort från verkligheten, där jag inte kan ta ett glas vin och låta det sudda till det som är. Jag är nästan där. Är bara ledsen att jag inte mäktar mera, inte orkar vara snäll, inte kan låta mina händer smeka lätt i stället för att nypa hårt. Just nu kan jag inte se Jan i ögonen, jag vill inte att han ska se det som kanske syns där. För vad ska han göra? Vad kan han göra?

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Gräns?

  1. bergalott skriver:

    Å, kära Margareta ❤ ha inte dåligt samvete. Du utför en bragd och det är tillåtet att du går i spinn ibland. Ingen enda människa förutom Dalai Lama eventuellt, skulle klara av det. Men det vet i 17 om han skulle klara av det. Moahahaha 😀
    Upp med hakan – känn mina klappar mot din kind – hör att jag hör dig och fattar preciiiis. KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM ❤ ❤ ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack kära vän – jag går i spinn, tror inte jag har dåligt samvete, men blir ledsen när jag gör det – önskar att det fanns ett annat sätt för mig att förhålla mig… Tack för att du finns, och fattar

  2. Vill hålla med ovanstående kommentar här. Vi brister alla ibland, ju mer ju större våra utmaningar är. Förstår hur du känner, eftersom jag själv blir tokig ibland hemma, när utbrotten är många, och känslorna mörka och svåra. Förlåt dig själv, och beröm dig själv istället, för allt du gör för honom. Kram!

  3. Karin skriver:

    Klart man inte orkar allt alla dagar, klart det brister emellanåt. Klart man mår dåligt av att tappa humöret (märkligt uttryck det där … ). Jag tycker du orkar långt mer än vad någon kan begära och det är trist att det ska vara så krångligt att få rätt sorts avlastning. Och ännu svårare förstås som det är nu med corona-risker. Vi testade med ett par hemtjänsttimmar varannan vecka, men till sist kändes det mer krångligt och hindersamt än det gav avlastning, så vi tackade nej till fortsättning. Eftersom jag ändå var hemma hela tiden kunde jag lika gärna ta hand om städning, tvätt,mm.
    Men ASIH ( avancerad sjukvård i hemmet) var förstås en välsignelse i vårt fall. Det minimerade antalet sjukhusbesök och var en väldig trygghet med läkare och sjuksyrror som visste precis vad det handlade om.

    Det är verkliga stordåd du gör och det är egentligen bara du som fattar HUR mycket du gör.

  4. beskrivarblogg skriver:

    Karin – tack. Vet att du vet. De där hemtjänsttimmarna som vi också fått tillstånd till är krångliga mera än de avlastar. Och jag är ju också ”hemma” hela tiden… Kram på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s