Nu är det mörkt, halv fyra. Längtar efter ljus. Ute. Minst fyra månader innan jag ens kan börja inbilla mig att det är lite ljust. Känns långt. Och då kommer jag att vara en annan än den jag är idag, och de mina likaså. Livet. Och resten.

Om någon är intresserad, så har jag faktiskt inte tvättat idag. Inte behövt tvätta. Och, är mycket less på alla experter som vet bättre än de som vet bäst, när det handlar om pandemin och covid19. Så jävla trist.

Sondottern vår läser bloggen och erbjuder sig genast att handla, var vi än befinner oss. Älskar henne. Älskar förstås alla de våra, de gör vad de kan när de kan. Ibland kommer respektive egna liv i vägen för vårt liv. Ungefär som när jag förr alltid hade dåligt samvete för att jag inte ringde hem till föräldrar och morföräldrar, i Avesta ofta nog. Alltid. Ändå gjorde jag förmodligen det jag kunde, på avstånd. Men aldrig tillräckligt.

Dumlekola i stället för glass efter maten. För min del. Disken får vänta en stund. Middagen var god, hittade plommonmarmelad i kylen, måste börja etikettera burkarna. I frysen också. Det är för det mesta lite för spännande att se vad som tinar.

Rödvin till maten, Modello Masi, italienskt. Gott.

När jag vaknade i morse fick jag tala om för mig att det är måndag, idag. Inte söndag fortfarande eller igen. Himlen är sig lik, grå. Det blåser. Fåglarna far runt solrosfröna och äter. Vi har just klarat av frukosten, efter en lugn natt.