Vår lördag

Löksoppan får vänta. Vi är på Addarsnäs nu när det är lördag. Jag har fått marockansk kryddblandning i present av en FB-vän, men ingen kallelse till röntgen, ingen paketavi för det paket som sades vara skickat i torsdags. Jag hittade en bit lammfilé i frysen här, det blir middagen idag med rostad potatis och grönt.

Fågelfröna är uppätna, eller bortblåsta. Det är ingen idé att fylla på när det blåser som idag. Jag ser att nötväckan hämtar de frön hon gömt i trädet utanför huset. Mesarna har kanske också gömställen.

Det regnar, är grått. Vedspisen är igång. Eftersom blåsten ligger rakt på köksfönstret, tar vi in fläkten också. Det blir för kallt utan. I morgon far vi tillbaka till Sumpan och en vecka med bilbesiktning och sjukhusvistelse för Jan, förhoppningsvis bara in tisdag och ut igen onsdag.

E-posten krånglar. Hänvisar till fellista som jag aldrig hittar. Och Facebook scrollar bara ner ett par inlägg och så blir det blankt. Eller så rasar scrollningen iväg i ilfart och ingenting går att läsa. Konspirationsteorier: FB jäklas med mig för att jag hela tiden byter till den gamla sidan. Eller Windows gör det, eftersom jag föredrar Google Chrome som webläsare.

Har rensat (stavade först med ä, men insåg att något var fel) några stora fina räkor att spä på skagenröran till avocadohalvorna, både det ena och det andra behöver ätas upp idag. Köpa avocado i nät är ingen bra idé, åtminstone ett par är alltid övermogna och svarta, övriga knappt mogna.

Nu ska jag tända ljusen här på köksbordet – fem vackra gamla vitmetallstakar, olika modeller, och Ikea-ljus.

När jag tittar in i kylen inser jag att jag glömt potatis med mera som skulle ha rostats till lammfilén. Nu får det bli varsin liten potatisgratäng till i stället. Och tomater, för de kom med. Huvudet räcker inte till emellanåt. Men Jans medicin och min dator är här, nog det viktigaste.

Corona ger näring åt mina allt vanligare tankar på döden. Min och andras. Varje dag någon tanke, ofta på de som redan dött, och ofta på oss som snart ska dö. Inte med riktigt verklig rädsla, men en snubblande ångest som än så länge går att bemästra. Isolering och ensamhet, och sjukdomar gör inte direkt någonting lättare. Och alla diverse förhållningsuppmaningar blir jag bara så trött på. Var och en får ta sitt ansvar, och vara så försiktig som möjligt. Det kanske inte hjälper i alla fall, men då vet du att du har gjort vad du kunde.

Världen är en annan nu, jämfört med för mindre än ett år sedan. Pandemin har förändrat världen och oss. (Det finns för all del några andra faktorer också, sådana som Trump, Orban, Erdogan och Polens makthavare, SD i Sverige.) Alla är de skadliga. Hur vi kommer att kunna och vilja leva när/om coronan försvinner eller tar paus, törs jag inte ens gissa. Vaccin lär inte vara någon frälsning.

Det är idag 75 år sedan Nürnberg-rättegången mot nazisterna. Det verkar inte som om vi lär oss särskilt mycket hur många år som än går efter katastrofer som världskrig och ofattbara grymheter.

När jag försöker gå in och kolla om Telia har problem, händer ingenting. Så jag förmodar att de (eller jag?!) har problem. Börjar misstänka att övriga internetanslutningar här på gården ställer till det för mig. När vi kom ut var jag ensam på internet, efter några timmar var det tre till. Nu försvann en ”gäst” och då fungerar min uppkoppling igen. Och e-posten är som den ska.

Nu säger Jan att han inte vill ha lammfilé. Jag får ett utbrott – jag ska handla, ska laga, tänka ut middag – och så vill han inte ha… Han får äta eller låta bli. Just nu skiter jag i det. Lagar som om han ska äta, slänger det han inte vill ha.

Min toleransnivå sjunker snabbt. Hans också förmodligen. Spisen har slocknat, också. Jag slamrar bestraffande så mycket jag kan när jag lägger ner bestick i lådan. Också ett utlopp – eller kanske ett avlopp för frustration. Spisen tar sig med lite bökande med spiskroken. Det är svart utanför fönstren, bra, då ser jag inte om det fortfarande regnar. Ljusen på köksbordet får mig inte på bättre humör. Tur att det är några timmar tills lammfilén ska lagas, och potatisgrunkorna. Just nu skulle jag förmodligen sabba alltihop.

Vägrar titta på Jan. Han sitter i sin stol. Jag på min. Luften är elak, där finns ingen lust till snäll beröring eller en kram. Inte ens om vi ju får kramas eftersom vi bor ihop. Jag är elak, jag är trött, jag vill något annat än detta. Och det jag vill finns inte. Det finns enbart stå ut, gör samma sak i morgon som idag, tvätta, laga mat, diska och byt blöjor och kläder. Vakna flera gånger om natten, därför att Jan vaknar. Byt blöjor om det tillåts, ge fan i det om inte. Släng dem (torra) i väggen. Än så länge bara en gång.

Jag har hittat den beställda boken på Bokbörsen – Birger Lundqvists Backa-Markus jagar vilt – fråga mig inte varifrån jag fått den. En av alla de böcker jag aldrig trott mig om att få sälja, men som ändå vill has av någon. Det är det som är roligt med Bokbörsen.

Och älgen Hälge bråkar med en torkvinda, Holknecht (eller så) återföll i alkoholmissbruk, men avstod – grattis, starkt, diverse annat som jag inte ens minns en minut efter läsning. Rubriker i kvällspressen. Nog sagt.

Jag känner mig oförsonligt elak. Och dukar, plockar fram mat, förbereder för stekning av lammfiléer. Potatisen står i ugnen. Avocadosarna är delade. Morrar utan att det hörs. Och därmed inte heller får någon reaktion. Tur det kanske.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vår lördag

  1. Känner igen mig i det du skriver…Jag vill också vara kärleksfull och snäll, alltid, men ibland när utbrotten är många hemma, brister jag med…Och även jag blir störd så gott som varenda natt, om än av andra orsaker. Sedan har jag många fina och ljusa stunder också med man och barn, men…Det är jobbigt, när det är jobbigt. Var snäll mot dig själv, alla hade verkligen inte gjort ditt storsinta och oerhört kärleksfulla val. Kom ihåg det. kram!

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kram och tack, Louise.

  3. Ulrika Redington skriver:

    Förmaningsuppmaningarnas framfart är också jag medskyldig till. Därför att jag vet att i min flock (dvsFB-vänner och riktiga) så finns en och annan som tar till sig det. Det räcker med en enda så är det mödan värt

    Börjar också modfällas, känna hopplöshet, tänker på de som är 20 nu. Femton janske och kära för första gången. När dansbenen drar en pt lokaler där det ordnas fest, skulle jag själv avstått? Jag vet inte om jag ska vara helt ärlig.

    Nej, vi verkar inte som folk ha lärt oss av historien. Marschkängor och stärkta skjortor marscherar åter. Judiska barn måste vaktas med automatvapen. I Sverige. De svaga får alltmer skylla sig själva. Den sommblir sjuk skuldbeläggs. Du skulle inte ha rökt. Inte druckit vin. Inte ätit rött kött och stressat så. Inte slitit så hårt på fabriken. Om du är arbetsgivare borde du ha stannat hemma med dina barn och om dur hemmafru svek du kvinnokampen. Vad vi än gör och har gjort så vart det fel.

    Kanske är det tur att dagens unga umgås online i så hög grad. De har åtminstone verktygen för att ha ett aktivt liv men se hångla, denna fantastiska sysselsättning i ungdomens dagar, den kräver vi nu att de avstår. Hur?

    Och hur ska du hitta sinnesfriden att stå ut med allt som sker utanför i världen och i det lilla? Kanske hitta någon helt egen zon. En samtalskontakt där man får ventilera, meditation, sådant kan man få lära sig hos sjukgymnasterna. Eller anvönd mitt knep när något är tungt och ledsant. Lek att du är någon annan. Jag är ibland Askungeb, ibland en superhjälte, ibland Emil, ibland en köksmästare på krog med krävande gäster. För mig fungerar det men säkert inte för alla.

    Och när du ser Jan sitta där i sin stol, kanske grining eller missnöjd eller bara synbart likgiltig. Plocka fram bilderna ur minnet eller albumet och minns hur det var en gång. För tjugo år sedan. Vad som fick dig att säga ja. Nånstans därinne finns det. ❤️

  4. beskrivarblogg skriver:

    Mediterar gör jag emellanåt, flitigare i tider av nöd. Den enklaste varianten för mig är att ”mantra” – dvs låta ett mantra ta över surret i huvudet. Gillar din idé om att låtsas vara någon annan, men misstänker att jag är alltlför självkritisk för att riktigt kunna använda låtsandet. Får testa – kram och tack för läsning och kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s