Löksoppan får vänta. Vi är på Addarsnäs nu när det är lördag. Jag har fått marockansk kryddblandning i present av en FB-vän, men ingen kallelse till röntgen, ingen paketavi för det paket som sades vara skickat i torsdags. Jag hittade en bit lammfilé i frysen här, det blir middagen idag med rostad potatis och grönt.

Fågelfröna är uppätna, eller bortblåsta. Det är ingen idé att fylla på när det blåser som idag. Jag ser att nötväckan hämtar de frön hon gömt i trädet utanför huset. Mesarna har kanske också gömställen.

Det regnar, är grått. Vedspisen är igång. Eftersom blåsten ligger rakt på köksfönstret, tar vi in fläkten också. Det blir för kallt utan. I morgon far vi tillbaka till Sumpan och en vecka med bilbesiktning och sjukhusvistelse för Jan, förhoppningsvis bara in tisdag och ut igen onsdag.

E-posten krånglar. Hänvisar till fellista som jag aldrig hittar. Och Facebook scrollar bara ner ett par inlägg och så blir det blankt. Eller så rasar scrollningen iväg i ilfart och ingenting går att läsa. Konspirationsteorier: FB jäklas med mig för att jag hela tiden byter till den gamla sidan. Eller Windows gör det, eftersom jag föredrar Google Chrome som webläsare.

Har rensat (stavade först med ä, men insåg att något var fel) några stora fina räkor att spä på skagenröran till avocadohalvorna, både det ena och det andra behöver ätas upp idag. Köpa avocado i nät är ingen bra idé, åtminstone ett par är alltid övermogna och svarta, övriga knappt mogna.

Nu ska jag tända ljusen här på köksbordet – fem vackra gamla vitmetallstakar, olika modeller, och Ikea-ljus.

När jag tittar in i kylen inser jag att jag glömt potatis med mera som skulle ha rostats till lammfilén. Nu får det bli varsin liten potatisgratäng till i stället. Och tomater, för de kom med. Huvudet räcker inte till emellanåt. Men Jans medicin och min dator är här, nog det viktigaste.

Corona ger näring åt mina allt vanligare tankar på döden. Min och andras. Varje dag någon tanke, ofta på de som redan dött, och ofta på oss som snart ska dö. Inte med riktigt verklig rädsla, men en snubblande ångest som än så länge går att bemästra. Isolering och ensamhet, och sjukdomar gör inte direkt någonting lättare. Och alla diverse förhållningsuppmaningar blir jag bara så trött på. Var och en får ta sitt ansvar, och vara så försiktig som möjligt. Det kanske inte hjälper i alla fall, men då vet du att du har gjort vad du kunde.

Världen är en annan nu, jämfört med för mindre än ett år sedan. Pandemin har förändrat världen och oss. (Det finns för all del några andra faktorer också, sådana som Trump, Orban, Erdogan och Polens makthavare, SD i Sverige.) Alla är de skadliga. Hur vi kommer att kunna och vilja leva när/om coronan försvinner eller tar paus, törs jag inte ens gissa. Vaccin lär inte vara någon frälsning.

Det är idag 75 år sedan Nürnberg-rättegången mot nazisterna. Det verkar inte som om vi lär oss särskilt mycket hur många år som än går efter katastrofer som världskrig och ofattbara grymheter.

När jag försöker gå in och kolla om Telia har problem, händer ingenting. Så jag förmodar att de (eller jag?!) har problem. Börjar misstänka att övriga internetanslutningar här på gården ställer till det för mig. När vi kom ut var jag ensam på internet, efter några timmar var det tre till. Nu försvann en ”gäst” och då fungerar min uppkoppling igen. Och e-posten är som den ska.

Nu säger Jan att han inte vill ha lammfilé. Jag får ett utbrott – jag ska handla, ska laga, tänka ut middag – och så vill han inte ha… Han får äta eller låta bli. Just nu skiter jag i det. Lagar som om han ska äta, slänger det han inte vill ha.

Min toleransnivå sjunker snabbt. Hans också förmodligen. Spisen har slocknat, också. Jag slamrar bestraffande så mycket jag kan när jag lägger ner bestick i lådan. Också ett utlopp – eller kanske ett avlopp för frustration. Spisen tar sig med lite bökande med spiskroken. Det är svart utanför fönstren, bra, då ser jag inte om det fortfarande regnar. Ljusen på köksbordet får mig inte på bättre humör. Tur att det är några timmar tills lammfilén ska lagas, och potatisgrunkorna. Just nu skulle jag förmodligen sabba alltihop.

Vägrar titta på Jan. Han sitter i sin stol. Jag på min. Luften är elak, där finns ingen lust till snäll beröring eller en kram. Inte ens om vi ju får kramas eftersom vi bor ihop. Jag är elak, jag är trött, jag vill något annat än detta. Och det jag vill finns inte. Det finns enbart stå ut, gör samma sak i morgon som idag, tvätta, laga mat, diska och byt blöjor och kläder. Vakna flera gånger om natten, därför att Jan vaknar. Byt blöjor om det tillåts, ge fan i det om inte. Släng dem (torra) i väggen. Än så länge bara en gång.

Jag har hittat den beställda boken på Bokbörsen – Birger Lundqvists Backa-Markus jagar vilt – fråga mig inte varifrån jag fått den. En av alla de böcker jag aldrig trott mig om att få sälja, men som ändå vill has av någon. Det är det som är roligt med Bokbörsen.

Och älgen Hälge bråkar med en torkvinda, Holknecht (eller så) återföll i alkoholmissbruk, men avstod – grattis, starkt, diverse annat som jag inte ens minns en minut efter läsning. Rubriker i kvällspressen. Nog sagt.

Jag känner mig oförsonligt elak. Och dukar, plockar fram mat, förbereder för stekning av lammfiléer. Potatisen står i ugnen. Avocadosarna är delade. Morrar utan att det hörs. Och därmed inte heller får någon reaktion. Tur det kanske.