Just för ögonblicket har jag inget jag ”måste” göra. Ont i axlarna, de har nog varit onödigt spända de senaste dagarna, är det säkert fortfarande. Jag försöker få dem att slappna av medvetet, men glömmer för lätt. Den lilla tvätten är undanplockad. Jag har mat över från igår, behöver alltså inte laga något. Biblioteket är stängt så dit kan jag inte gå. Vill helst inte ut mera idag ändå.

Visst kunde jag städa här, det behövs alltid. Torka ur skåp, dra fram spisen, dammsuga och torka alla golv. Tvätta fönstren, åtminstone på insidan. Ids inte. Kanske i morgon.

Jag skulle kunna göra som ena syrran, lägga mig på sängen och blunda en halvtimme. Men jag fixar inte sådant, om jag somnar så sover jag för länge och vaknar elak. Nu är det ju bara jag hemma, så det skulle inte göra någon annan än mig illa. Men det gör faktiskt ont. Så det vill jag inte.

Är så trött på mitt hår att jag snart tar saxen och kapar rakt av – men då skulle jag nog se värre ut än jag redan gör. Ska ringa min frissa i morgon och höra om hon kan klippa coronasäkert.

Ett samtal från en gammal vän gladde mig idag, liksom hans hustrus läsande av bloggen. Och sedan jag kommit på att slå på högtalaren hör jag oftast vad som sägs. Det var gott. Själv är jag urdålig på att ringa upp någon, har ofta förr tänkt att jag nog stör… Det gör jag kanske inte längre, men är ändå seg. Hörseln spelar roll, eller snarare bristen på.

När jag ringer till den nya avdelningen på Danderyd svarar en undersköterska – men hon kan/får inte uttala sig om hur Jan mår. Hon bekräftar att han finns där, och ska hämta ansvariga sköterskan. Sedan händer ingenting. Drar slutsatsen att den ansvariga har viktiga saker för sig. Får ringa igen senare.

Har också pratat med sönerna, och berättat det lilla jag vet om Jan just nu.

Nyss fick jag kontakt med sköterskan på nya avdelningen. Jan satt och åt med god aptit, och när jag bad henne hälsa till Jan från mig kunde jag höra hans röst, även om det inte gick att höra vad han sade. Hon var bra att prata med, han lät lite glad, och nu väntar han på rehab och geriatrik, om det blir Jakobsberg visste hon inte. Han är väl omhändertagen och har nog hämtat sig lite efter allt stök de senaste dagarna. Jag är lugnare än jag varit. Och välsignar sjukhuspersonal som orkar bry sig och orkar glädjas åt en hälsning till en patient. Och framföra den så att jag vet att det blir gjort.

Nu gör jag kväll.