Klockan är tre, jag har redigerat ett kundmanus i ett par timmar. Nu tar jag paus från jobbet. Jag är tacksam att jag har det här uppdraget just nu. Behöver få min hjärna att sysselsätta sig med något annat än meningslös oro för Jan. Har inte hört något mera från sjukhuset.

Det är snart helmörkt ute igen. Har det varit ljust idag? Känns inte så. Men yngste sonen som är på landet var rådig. Han ringde vår goa grannfru, och hon sade åt honom att kolla om inte en annan granne var i sitt hus. Det var han och sonen bad om hjälp med pumpen och vattnet. Den snälla (och starka) grannen orkade lyfta på taket till pumphuset och trycka på rätt knapp. Jag hade tryckt på fel när jag var där under och trevade… Så nu har han vatten, kan duscha och diska. Bra. Och vi har två tomma plastdunkar till en annan gång.

Det som inte var så bra var att sonen halkade ute och slog i armbågen. Han säger sig ha plåstrat om den hjälpligt, och kan röra vid den utan att skrika. Så det gick väl så bra det kunde. Men det är ingen höjdare att trilla därute när han är där ensam.

Äter tidig middag av pur rastlöshet. Nu kvart i fem är också det gjort. Tiden går för långsamt idag. Går bort med sorterade sopor till uppsamlingsstället, hämtar Gabriel Garcia Marquéz´ bok The General in his Labyrinth från bilen – en potentiell beställare på Bokbörsen ville ha bilder på boken. Fick det, men det var inte rätt utgåva. Trodde då att jag kanske skulle vilja läsa den, men nej. Bolivar och Sydamerikas blodiga historia orkar jag inte med just nu. T.yvärr inte heller sonens fantasybok som jag började läsa igår. Den står i bokhyllan igen.

Löser DNs sudoku, det supersvåra. Svenskans går jag bet på (vilka konstiga uttryck vi har i språket). Rastlösheten sitter i. Pratar med sondottern om farfar, hon läser min blogg och vet att han inte mår bra. Hon är frisk och renoverar just nu den lite större lägenhet hon ska flytta in i. Gott med framtidstro.

Tar bort fult och nött nagellack, smörjer in och målar på nytt, nästan osynligt. Och drar förstås till det direkt, jag har inte tålamod att sitta still och låta det torka ordentligt. Jag skulle vilja ha både manikyr och pedikyr, men det är inte riktigt läge för sådant nu. Det får räcka med att jag smyger iväg till frissan i morgon och blir av med lite hår.

Nu har jag sett Rapport och lokala nyheter, det räcker med teve för min del i kväll. Klockan är bara en minut över åtta. Vad ska jag göra tills jag kan gå och lägga mig? Och hoppas att jag sover till i morgon bitti.

Hur kan Huddinge kommun lägga ner den kommunala hemtjänsten? Och överlåta sina gamla på privata företag, där åtminstone ett av dem finns med i IVOs kritiska granskning. Kommunallagen säger ingenting om att kommunal hemtjänst får vara lönsam. Tvärtom, kommunal verksamhet får inte gå med vinst. Men kanske är det skillnad på ”inte lönsam” och ”gå med förlust”? Ett kryphål för KD- och L-politiker i kommunen. Jag blir mörkrädd inför att behöva hamna i klorna på vinstdrivande privata hemtjänstföretag och en kommun som medvetet lägger för låg budget för sin kommunala verksamhet.

Jag har förstått att det även i Sundbyberg är en knepig fråga. Den kommunala hemtjänsten klassas inte lika högt här som den privata. Den hemtjänst vi hittills just inte utnyttjat (på grund av corona) är privat. Kommunens handläggare menar att den är ”bra”. Vi vet inte.

Oavsett blir jag upprörd över att vi gamla inte ska kunna lita på att få ha det bra och få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Det är nästan så att mina mycket gamla dagisfightartag vaknar till liv igen. En gång på 70-talet slogs jag med andra här i kommunen för flera daghem. Vi fick dem. Nu är det visst dags att slåss för bra äldreomsorg. (Hur kan något som inte fungerar få kallas omsorg?)

Kritiken nu under pandemin är skarp. Sjuka människor på många äldreboenden har inte fått adekvat sjukvård, inte ens individuell läkarkontakt. Bara fått dö i ensamhet och säkert ångest. Det får inte gå till så i ett trots allt välmående land som Sverige. Många vittnar om hur vi de senaste åren politiskt styrt nedmonterat välstånd för de många, och i stället skapat förmögenheter för de som haft förmåga och girighet nog att sko sig. Undra på att jag gör vad jag kan för att varken jag eller Jan ska behöva tas in på något hem i närtid.

Urk, orkar inte mera just nu.