Fredag 27 november 2020 – grått, men börjar ljusna nu när klockan är halv nio.

Har sovit hyfsat, och hoppas Jan har gjort det också. Jag ligger och funderar på om personalen på sjukhuset bryr sig om att han behöver stödstrumporna för att hjärtat ska arbeta som det ska. Blodproven som togs igår, vad berättade de? Är han fortfarande ”mycket förvirrad” – och vad betyder i så fall det?

Snurr i huvudet, sovande som vaken. Har nu avslutat min frukost, tekoppen står som vanligt här bredvid mig och kallnar sakta. Kaffe vill jag inte ha på morgonen. Har kollat Facebook och är tacksam för vännerna där, de finns för mig. Läst åtminstone rubrikerna i det som brukade kallas kvällspressen.

Huddinges kommunordförande (KD) avgjorde omröstningen igår med sin utslagsröst. Bort med kommunal hemtjänst. Två av företagen som bedriver privat hemtjänst har fått sina tillstånd indragna av IVO – men det kände herr ordföranden inte till…

Nu lyser solen på en klarblå himmel, det är runt noll. Vackert. Har ännu inte hört något från sjukhuset när klockan är elva. Försöker läsa Rita Mae Brown´s Tappra hjärtan. Det går så där. Väntar hela tiden på att telefonen ska ringa. Avskyr det här väntandet.

Sysselsätter mig med att skriva ”början, mitten, men ännu inte slutet” på något som kanske är något. Än så länge är det minnen som ibland är goda och fina, ibland plågsamma. Tusen ord på en halvtimme tyder i alla fall på att orden finns där, och fingrarna gillar att skriva snabbt. Nu får det vila ett tag.

(Apropå ord och antal – det blir inga femtio tusen ord i november, men väl tjugofyra tusen. Inte så illa, med tanke på allt annat som pågår parallellt.)

Jag ringer till slut Danderyd – Jan har tydligen fått flytta tillbaka till avd 65, där han hör hemma. Ingen har berättat det för mig; han är piggare, men sover ganska mycket, stannar där åtminstone över natten. De ringer om han flyttas någonstans. Sköterskan lovar att hälsa till honom. Glömde fråga om blodproverna.

Jag åker hem till mitt efter hårklippningen. Inser att det inte fungerar med munskydd hos frissan – hörapparater som ska ur och i, glasögon och masken blir för mycket att hålla reda på. Det får gå ändå. Tar med mig minimalt med mat härifrån, det finns så det räcker i kyl och frys hemma hos mig. Tänker inte handla.

Klockan är kvart i fem, jag är nyklippt och hemma hos mig – utanför är världen svart. Härinne brinner ljusen på köksbordet och vedspisen knäpper. I brevlådan låg en fin bok – IngaMari Solders Dödelsen – händelser i livets gränsland. Jag hade förmånen att få läsa boken innan den var färdig för utgivning. Det är en annorlunda bok, med en lugn och rogivande ton, ungefär som IngaMari själv. Vi möttes hos Johanna Wistrand i Näsåker under ett skrivretreat, och hennes berättelser påverkade mig starkt. Nu finns boken i handeln så att många kan läsa. Tack IngaMari.