Tisdag 1 december 2020 – jag mår fortfarande bra, vet ingenting om hur Jan mår. Väntar på att sjukhuset ska ringa, samtidigt som jag är rädd för vad jag ska få veta.

Nu är det konkurrens om fågelfröna, ett domherrepar, steglitsor, trädkrypare, nötväcka, blåmes och talgoxe. Gulsparv? Jag blir glad av att se dem. Har bäddat, diskat och klätt på mig när klockan strax är tio. Det blir snart fika. Eller, det blir inte – jag gör.

Omtanke från många FB-vänner gläder mig.

Jag läser lite, lägger ifrån mig boken, stoppar ved i spisen, läser lite igen. Rastlös. Flyttar återstående fågelfrön från plastbacken som möss börjat gnaga på, till en stor rostfri brödburk. Den tar de sig inte in i. Mössen får äta sina frön från marken utomhus. Jag fyller på den tomma automaten vid trappen. Vankar runt lite. Dricker vatten. Skriver ut det jag skrev i november. När jag väl kommer ihåg att sätta sladden från skrivaren i datorn…

Kusin Lena ringer från Avesta, och grannen på landet, Sonja. Och yngste sonen och syrran tidigt i morse. Jag har inga nyheter för någon av dem. Det är många som tänker på Jan. Till slut, halv två, ringer jag till sjukhuset. Han har flyttat till en annan avdelning och jag får tag på sköterskan där. Nyss hade han ingen feber när de kollade, men ”han är väldigt trött. Vi får ta en dag i taget”. Ingen feber borde väl vara bra?  Jag vet just nu varken upp eller ner. Men försöker få mig att slappna av, ett ögonblick i sänder.