Släppa taget

Nu måste jag försöka släppa taget om Jan, eller åtminstone om alla ledsna och rädda tankar. Taget om honom släpper jag nog aldrig, de senaste två-tre åren har bevisat det, för mig och för honom och våra söner. Tänker igen att det är tur att Ulf inte lever – om han levt hade jag inte kunnat vara med Jan som jag varit de här åren. En slags större ordning i universum, i mitt universum i alla fall. Det är drygt fyra år sedan Ulf dog. Och sex år sedan Mats dog.

Hur länge har jag nu bott heltid med Jan? I Sundbyberg, på landet och här hemma hos mig. När fick han sin diagnos? Vet inte, men kan naturligtvis hitta uppgifterna om jag letar i mina skriverier (som börjar bli alltför omfattande. Vem ska städa bort mig när det blir dags?). Jag borde börja städa ut mig, alldeles själv.

Kanske ska jag börja med att städa linneskåpet? Där har jag de senaste veckorna bara knölat in ren tvätt hur som helst. Skrubben törs jag inte närma mig, även om jag nu när jag är ensam skulle kunna…

Hoppet är det sista som överger människan heter det visst. Inser att jag får energi när jag kan släppa ohjälpsam oro en stund. Hjärnan förstår nog att oron inte gör något gott, men den finns där ändå. Nu när jag pratat med en vänlig och förstående sköterska blir jag lite lugnare. Och hittar energi som jag inte hade dessförinnan. Undrar om de vet det? Vilket jobb de gör, inte enbart i professionen som sjuksköterskor och läkare, men som varma medmänniskor.

(Och så tänker jag på urologdoktorn – Jan har en tid där igen om en vecka – som bara satt med näsan i datorn medan vi var där och han informerade oss om operationen. Trist sort, fel sort. Säkert expert på urinblåsor och allt vad därtill hör. Men inte på människor, inte på patienter. Om/när vi kommer dit igen vill jag berätta min reaktion för honom.)

De sjukvårdsanställda vi mött den senaste tiden på Danderyds stora sjukhus – de som försökt visa oss rätt inför inskrivningen till operationen, de som ansträngde sig för att själva hitta vart vi skulle, hon som berättade att ”här tar vi enbart EKG” och så pekade tvärs över gången på rätt mottagning. Vi kom rätt, med fem minuter tillgodo. Receptionen som visade var vi kunde låna en rullstol. Killen som gick flera korridorer och kollade, och undrade om jag behövde hjälp att köra rullstolen. Alla – toppen! Fantastiska människor på rätt plats, även om det ibland var svårt att hitta rätt. (Taxichaufförerna utanför är inte lika vare sig hjälpsamma eller vänliga. Nog sagt.)

Norrtälje sjukhus som direkt hittade en tid för mig att testas för covid19, när jag ringde igår. Jag är tacksam. Vården fungerar, även i Region Stockholm, trots politiker av det slag med efternamn som börjar på S.

Linneskåpet får vänta, skrubben likaså. Har inte omätlig energi. Men ljusen på köksbordet är tända redan innan det är mörkt ute. På något sätt tröstar de mig. Idag förbannar jag ingenting, idag är jag i stället tacksam. Just nu, det här ögonblicket. Det kan gå fort över.

Sonen lovar prata med sina söner. Jag ringer grannen. Sondottern får vänta ett tag, hon kanske jobbar.

Är det elakt av mig att önska att Jan ska orka ett tag till? Jag sitter här och pratar med honom, säger åt honom ”häng i, stanna kvar, andas, ge f-n i att hosta, ge inte upp” – kanske vill han ge upp? Kanske vill han lämna det här livet som inte är så särskilt intressant längre, inte så någonting längre. Kanske är det som han sade för en vecka sedan ”jag längtar efter dig” och därför vill hänga kvar? Vem kan veta. Inte jag. Förmodligen inte han heller. Men jag vill inte att han ska dö i covid19, vill inte att han kanske ska ha smittats av mig, kanske av vårdcentralen, kanske av sjukhuset – vi var alla där för att hjälpa honom, för att beskydda honom.

När kan den som lever lämna den som kanske vill dö? Mats lämnade oss i chock, Ulf lämnade mig i någon sorts förvissning om att han var redo att lämna, mig och andra. Vårt sista samtal fick mig att inse det.

Jag är inte redo att lämna Jan, inte nu, inte så här. Jag är inte färdig att lämna någon av de jag älskar, jag vill leva länge än. Vill fortsätta försöka förstå mig på vad det är att leva, vill lära mig mera om liv och död. Men inte Jans, eller min, inte nu.

Inser att jag nu, när jag inte tror mig vänta något nytt besked från sjukhuset, kan koppla av en stund. Kan släppa den där ohanterliga oron som gör allt annat obegripligt. Som tar död på livslust och energi och allt. Jag fyller på vedspisen. Jag vet att ett samtal kan komma när som helst, men jag undviker den vetskapen. Just nu. Diskar och torkar diskbänken i stället.

Och nyser. Covid19?

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Släppa taget

  1. Pingback: Släppa taget — beskrivarblogg – bergalott

  2. Inte är det elakt att önska att någon man håller av ska finnas kvar. KRAM!

  3. Fredrik i EU skriver:

    Ta dig något stärkande Margareta, tänk på allt gott du gjort, och inse att han värderar det om och om igen. Även om han kanske inte alltid visar det så tydligt.

    Kram Margareta, detta år är inte nådigt, för någon. Ge dig själv lite nåd ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s