Senare torsdagskväll, 3 december 2020. Jävla corona. Alla gamla och sjuka som nu dör utan sina anhöriga. Jan lever ännu och är omgiven av kompetenta människor, de kollar hans blods syrsättning igen senare i kväll – men han är ändå ensam där på sjukhuset. Och det är jag också, förmodligen frisk, härhemma. Ingen av oss kan trösta den andra, ingen kan försöka följa den andra så långt det bara är möjligt i livet. Jag kan bara göra det i tanken. Det är plågsamt.

Jag försöker prata med mig, säger mig att han ju är 85 år i jul och har varit frisk länge, haft ett långt och mesta tiden gott liv. Hans demens och hjärtbesvär är relativt nytillkomna, liksom förändringen i urinblåsan. Ingen vet hur plågad han är av att inte förstå vad som händer, inte minnas hur det var igår. Sjukhusmiljön är säkerligen förvirrande för en frisk människa, än mera för honom. Alla hans rutiner är borta, han känner inte igen just någonting. Han får ingen risifrutti till lunch. Inget alkoholfritt rosévin med salami på eftermiddagen. Främmande människor, många människor.

Jag försöker få mig att tro att han trots allt är på den bästa plats han kan vara just nu. Jag tror mig inte. Mitt största problem är att jag inte är där han är. Och varken här eller där kan jag göra någonting som ändrar någonting.