Tjugo i fem

4 december 2020 – en domherre i syrenhäcken bakom huset. Och hackspetten testade om den skulle klara att hänga kvar vid någon av fröautomaterna, men det gick inte. Den är för stor.

Ännu, när klockan snart är ett, ingenting från sjukhuset.

Tio i tre har jag talat med sjukhuset. Jan är sämre, äter ingenting, har svårt att kommunicera, får kortison och syrgas; de ringer när det behövs. Kanske har han fått en propp, men någon skiktröntgen är inte aktuell i det här läget.

Jag tolkar det som att han är döende, önskar bara att det får gå så smärtfritt och smidigt det kan. Jag har pratat med honom inombords om att han får dö nu, om han är färdig med det här livet. Att jag hör hans ”jag längtar efter dig”, det sista han sade när vi skildes åt på operationsdagen. Det sista han sade till mig.

Att jag är ledsen att han måste dö ensam. Utan sina söner, utan mig, utan barnbarnen. Att jag önskar att jag fått vara med till slutet. Att jag håller om honom i tanken, håller hans hand, smeker honom över kinden. Och att jag släpper honom att fortsätta på egen hand.

Jag har pratat med sönerna, och meddelat sondottern. Talat med hans systerdotter som informerar vidare. Och med den ena av mina systrar som gör detsamma. Och grannen Sonja på landet.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Tjugo i fem

  1. Ulrika Redington skriver:

    Jag trodde i min enfald att vi hade kommit förbi det stadiet nu. Jag trodde att man som närmast anhörig fick komma och sitta hos den älskade som är så dålig. Jag ber för att du ska ha fel. Att han repar sig. Men förstår hur du tänker och känner och det är stort och vackert att du släpper honom vidare trots att det är det sista du vill. Fina ord ändå, orden han sade på operationsdagen. Ingen tvekan. Inget förvirrat. Bara det, att han längtade efter dig. Han vet att du är med honom.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tack Ulrika – jag vill tro att han vet.

  3. Fredrik i EU skriver:

    💝 det behöver vara så illa.

  4. Louise Baumgärtner skriver:

    ❤️💔

  5. Git skriver:

    Du har det jobbigt nu, ser, läser och förstår.
    Vill bara du ska veta att jag fortfarande är med dig trots att jag kände mig tvungen byta både namn och blogg. Från N i n a till Git som jag inte känner mig riktigt hemma med, men som får duga så länge. Och den nya pennan ska jag nog kunna styra när jag skriver Tankar som Kommer.
    Lite kryptiskt det här, men jag tror du förstår. Och hittar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s