Jag tänker på hustrun till den iranske läkaren som hotas av avrättning i Iran. Vilket helvete de båda lever i sedan lång tid. Och här sitter jag och tycker synd om mig och Jan, och våndas idag igen. Igår gav jag mig en viss respit, och gladdes åt att han var stabil. Idag är jag rädd igen. Vad som helst kan hända och på något sätt ska jag vara beredd på det.

Undrar om Jan vet om hur sjuk han är? Han säger sig ju inte ha ont, men vill inte äta idag, han har inte svårt att andas, kanske lite ytliga andetag – och därmed för låg syrsättning i blodet. Något som tydligen är vanligt vid covid19. Kanske slipper han veta?

Äter middag tidigt. Nu väntar jag på att klockan ska bli fem så att jag kan ringa sjukhuset igen, och prata med sköterskan. Jag kryper ur skinnet. Hon ringer upp när hon är klar med patienten, hälsar en kollega. De har mer än fullt upp, och ska behöva prata med oroliga anhöriga också. Jag väntar igen.

Fixar inga sudoku idag, det blir bara fel. Mitt fokus är annanstans, om det alls är.

Sköterskan ringer och vi pratar en stund; Jan äter inte idag, han får en anti-virusmedicin, och han får stanna där han är – eftersom Jakobsberg inte tar emot honom när han får den medicinen. (Det förstod jag inte men brydde mig inte om.) Sköterskan kan inte riktigt kommunicera med honom, han svarar just inte. Jag försöker säga att man måste ta det långsamt – hon talar fort och bestämt – men ger upp. De gör vad de kan. Hoppas det räcker. Och de ringer om något drastiskt händer. Så att jag åtminstone är underrättad, något annat kan ju inte ske. Jag får inte komma dit.