Än har jag inte hört något mera

Sen eftermiddag denna fredag den 4 december, 2020. Det är svart utanför fönstren, här inne i mitt kök är ljusen tända på köksbordet och diverse lampor likaså. Spisen sprakar och gör det varmt och gott. Och samtidigt, här sitter jag och väntar på att få besked om att Jan är död.

Än lever han. Om än inget gott liv. Och jag önskar att det här icke-livet tar slut, han är värd att få vila nu. Slippa värdsligt elände av alla de slag, glömma att han inte kunde skydda sin son som dog. Slippa behandlas för en ”förändring” i urinblåsan, slippa andnöd och skit. Slippa.

Jag tror inte på något liv efter detta. Tror inte Jan gör det heller. Men jag pratar vidare med honom, på samma sätt som jag pratar med Ulf, pratar med Mats. De döda som jag älskar och älskat finns fortfarande, även om det emellanåt blir väldigt ensidigt. Det gör mig gott att prata med dem, de struntar nog i vilket. Vi kan jämna till och reda ut sådant som återstod att tala om när de levde. Och jag kan låta dem svara som jag vill. Kanske inte alltid som de skulle ha svarat.

Det är mycket märkligt, detta att sita här och vänta på ett samtal om att en älskad anhörig är död. Utan att vi fått trösta oss med att vara nära, för det handlar som oftast mera om oss än om den som jobbar med att dö. Vid den här döden finns inte den chock som Mats död gav oss. Men döden är likafullt både välkommen och ovälkommen. Hoppas Jan själv inte är medveten om vad som händer. Kanske kan hans demens bidra till att göra allt lättare för honom?

Jag letar igenom bokhyllorna efter skitböcker, kanske roande och lättlästa. Just nu sitter jag med Marian Keyes´ En förtjusande man. Om jag bara orkar så kan den kanske ta mig igenom några timmar. Har läst tidigare, men den har inte lämnat efter sig några starka spår…

Middag, två wienerkorvar plus ett par färskostfyllda små paprikor. Och en Anthon Bergs marsipanstång. Och whiskyn som räcker än.

Frågor som dyker upp – vad ska jag göra med den blöjleverans vi fick förra veckan, två kartonger? Och allt som har med bouppteckning att göra. Och betala begravning, hur ska den vara för övrigt. Tror enbart den närmaste familjen. Annons. Och då är Jan fortfarande inte död! Min tillvaro just nu är absurd. Men Jans är värre.

Tjugo över fem, jag kan inte gå och lägga mig ännu. Och det hjälper inte heller, jag bara vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Bara mal och mal. Jag behöver handla fågelfrö och Alvedon. Exempel på malande.

Jan ställde upp som bara en älskande pappa kan, innan och när Mats dog. Nu har jag ställt upp så mycket jag kunnat, och Jan dör ändå, i covid19. En siffra bland många andra. Men han är vår siffra, han är den vi älskade, jag, hans söner och barnbarn, och många andra som kanske aldrig talade om det för honom. Vi är många. Vi kommer att sakna hans humor, trots att det på sistone inte fanns så mycket kvar av den. Den glimtade till ibland fortfarande. Hans lågmälda kärlek till de sina, hans omtanke och omsorg som aldrig gjorde stort väsen av sig. Hans absoluta pålitlighet, i alla väder.

Han var den som stod fast när jag var nära att gå under. Jag fick chansen att hjälpa honom när han senare behövde det. Det kommer jag alltid att vara tacksam för, även om det inte alltid har låtit så. Och nu vet jag snart inte vad jag ska fylla min tillvaro med.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Än har jag inte hört något mera

  1. bergalott skriver:

    ”Vi kan jämna till och reda ut sådant som återstod att tala om när de levde. Och jag kan låta dem svara som jag vill. Kanske inte alltid som de skulle ha svarat.”

    Just så. Jag talar mer med mina avlidna idag än vad jag gör med de som fortfarande finns omkring. När nu livet stannat av och hjärnan behöver den sociala närvaron genom samtal och förnyelse av de grå cellerna, som jag faktiskt tror på, att de till livets slut förnyar sig hela tiden.
    Ensamhet och tystnad hittar inget nytt annat än genom pennans rasp över pergamentet. Just nu känner jag tacksamhet över ordens läkande kraft för mitt bevarande av förståndet.

    Närhet, behovet av att vara behövd är borta. Fundamentala känslor som måste motas bort, trots att de ligger kvar och skaver. Tankar om jag gjorde så gott jag kunde eller hade jag kunnat göra mer?

    Processen fortgår hela tiden. Du Margareta har under så många år delgivit mig tankar som utvecklat mina egna stumma ord. Fyllt dem med förstånd och eftertanke. Kunnat pränta ner och förlösas från den nedåtgående spiral jag befann mig i då – och fortfarande befinner mig i, men i en lugnare takt.
    Respekt! ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Detsamma kära vän, respekt! Tror vi nog varit och är bra för varandra – tacksam att du finns för mig. Sköt om dig nu, krama Bamse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s