Lördag morgon 5 december 2020 – än har ingen från sjukhuset ringt. Den här veckan har varit en enda lång väntan, avbruten av dagliga sjukhussamtal. I måndags beskedet om covid19, så ”stabil”, så sämre, syrgas och antiviral medicin och sämre och sämre, mera syrgas och cortison. Han har nog inte just ätit någonting heller på hela veckan. Hur länge ska han orka?

I natt har jag hela tiden tänkt på honom som död. Pratat med honom om det, talat om att det nog blir en begravning med bara de närmaste, att han ska få ligga i samma grav som Mats när det blir dags. Jag blir morbid, formulerar dödsannons i huvudet, försöker komma på hur begravningen ska ske, var den ska ske, att ingen präst ska mässa över honom. Kan jag göra det själv? Låna kapellet vid Lötsjön och en bårduk (eller vad det heter som ligger över kistan). Och så är det bara vi, Erik och hans familj, Sofia, Anders och jag som tar adjö av Jan. När han är död. (Fast jag visst håller på med det redan.)

Såg på Dolly Parton igår kväll. Hon nämnde Dan Hill´s Sometimes when we touch och att hon nog ville sjunga in den en gång. Den har jag sjungit i natt, melodin var klen, men orden starka. Såg den officiella videon från 1994 på Youtube, en ung och stark Dan Hill sjöng och spelade. Och så tittade jag på en inspelning från 2017. En mycket åldrad man försökte sjunga sin sång, och lyckades inte riktigt. Jag vet ingenting om hans liv, men det gjorde mig ledsen.

Den gamla kvinnan går förbi, hon som nästan varje dag är ute med sina stavar och går en lång runda. ”Jag måste gå” säger hon när jag kommenterar hennes ihärdighet.

Spisen brinner. Och ljusen. Syrrorna ringer, den ena har pratat med kusinen i Avesta. Hackspetten provar fröautomaten idag igen, det går inte idag heller. Nu provade han med den som sitter vid köksfönstret, lyckades landa ett ögonblick och fick med sig ett frö.

Pratar med ena syrran. Kvart i elva. Kvart över elva. Halv två har jag fortfarande inte hört något. De ringer när de kan. Pratar med yngste sonen och andra syrran.

Nog har jag insett att du inte kunde leva hur länge som helst, att din demens skulle bli allt ohanterligare, att jag inte skulle kunna ta hand om dig på ett sätt som var tillräckligt bra. Men detta hade jag inte föreställt mig, inte ens när det började bli begripligt att corona och covid19 dödar människor. Alltihop var fortfarande enbart siffror och skrämmande statistik. Tills nu. Nu är du en del av statistiken, åtminstone en bland de ”inlagda och smittade”. Än är du nog inte död, det borde jag ha fått veta.

Anhöriga till sjutusen döda har väntat som jag. I Sverige. I andra länder är det än värre. Unga och gamla, dittills friska, dör. På våra äldreboenden tycks det vara illa, smittan avtar inte med ökade kunskaper. Många vill fortfarande att livet ska vara som före corona, vill träffas, kramas, äta och dricka tillsammans.

Sönerna ringer, jag har inga besked. Ska försöka med sjukhuset efter fem, då brukar de ha tid att svara. Inget svar heller ännu på mitt test från i måndags. Det innebär att jag inte får besöka Jan, vilket jag får veta när jag får tag på ansvarig sköterska.

Mats dotter Sofia åker dit ikväll, Erik i morgon. Anders kan inte åka till sjukhuset, med tanke på vännen Lotta som haft cancer och är infektionskänslig fortfarande. Om han lever, och om jag får negativt besked på mitt test, får jag träffa honom i nästa vecka.

Enligt sköterskan har han kanske lite lättare att andas idag, verkar en aning mera stabil – men han är dålig. Slut för idag.