Ett ledset tack till alla

Lördag kväll, 5 december 2020 – Sofia, Mats dotter, besöker Jan ikväll. Kanske känner han igen henne, kanske inte. Kanske blir hon chockad av att se honom, kanske inte. Försökte säga att han är dålig… Jag blev glad att hon ville åka dit, i morgon gör Erik, äldste sonen, detsamma. Jag får inte, inte förrän jag fått ett negativt testsvar.

Önskar att jag kunde prata med dig så att du slipper undra var jag är, om du nu gör det. Förmodligen inte. Du är antagligen så borta att du inte registrerar mycket av det som händer omkring dig. ”Kanske lite mera stabil än igår” tyckte sköterskan. ”Men han är dålig. Vi vet inte om han klarar det här.”

Jag är alldeles slut, jag är ledsen och grinar. Gråter är en för vacker benämning på mitt snörvlande. Grinar som när jag var liten och gjorde det någon gång. Konstigt nog var jag hungrig, och åt pyttipanna med ägg och rödbetor till middag för en stund sedan.

Det här med att både vilja veta hur det står till med Jan, och inte vilja veta – det gnager hål på mig. Har lärt mig nu att jag ska vänta med att ringa till sjukhuset till strax efter fem. Då får jag prata med den ansvariga sköterskan.

Nu ska jag försöka läsa, ta ett glas rödvin och släppa taget om allt jag ändå inte kan påverka. Jag vill bara säga hur väldigt tacksam och rörd jag är över alla Facebook-vänners omtankar. Många har jag inte träffat i den så kallade verkligheten, andra är det mycket länge sedan jag träffade. Och ändå finns ni där, för mig och för Jan. Hoppas jag kan berätta det för honom.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett ledset tack till alla

  1. Karin skriver:

    Så svårt med ovissheten och svårt att inte kunna vara där. För djävligt att det är som det är och det är ändå bra att du kan gråta, nej grina … Det är en förmåga vi fått, tillsammans med vetskapen om vår egen och andras dödlighet. Det hjälper lite. Ibland. Tänker på dig. Och på Jan som jag träffade i en annan tid.

    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s