Lördag fortfarande – det är konstigt hur en människa, jag, fungerar. Nu när jag har pratat med sjukhuset, grinat för att jag inte får besöka Jan, fått veta att han är dålig och kanske inte klarar sjukdomen – då är jag ”ledig”. Då kan jag i alla fall få mig att tro att jag kan koppla bort Jan och covid19 för kvällen. Då väntar jag inte längre på att kunna ringa till sjukhuset, eller på att de ska ringa.

Vilken tur att det finns diverse försvarsmekanismer att ta till när verkligheten blir alltför påfrestande. Men utmattad är jag ändå. Och Jan: ”ge f-n i att dö i natt Jag får börja tjata på dig igen, häng kvar, ge inte upp nu. Nu vill jag faktiskt se dig levande igen. Om du så ska dö strax därefter.”

Konstigt hur jag och Jan (och de våra, och alla andra) plötsligt lever i en verklighet som vi inte har några referensramar till. Vi vet inte vad vi ska vänta oss, vi har inte varit här förut. Liksom de flesta av människorna omkring oss. Vi förstår inte. Vi blir rädda när vi inte längre kan föreställa oss någon trygghet. Vi trodde vi visste hur livet skulle vara, hur döden skulle bli, någon gång längre fram. Inte nu. Och så är vi där. Nära den egna döden, nära våra käras död. Mångas död.