Erik hade också talat med läkaren i förmiddags. Och han var klok nog att be honom också

ringa Sofia. Så långt tänkte inte jag. Samtidigt kollade han om Simon och Albin får besöka sin farfar. Om de vill. Sofia får komma dit idag, det är jag glad över. När det finns plats på den palliativa avdelningen flyttas Jan dit. Förmodligen inte idag.

Skönt att vi nu är flera som har kontakt med sjukhuset. Tacksam att Erik talar med Jans bror och han därmed med Jans syster. Jag orkar inte hålla informationen igång, skriver bara något i bloggen och delar på FB.

Sometimes when we touch, the honesty is too much surrar i mitt huvud. Den sortens kärlek hade vi inte längre, Jan och jag. Men alla andra sorters. Starkare än någonsin de senaste åren. Idag är jag tacksam för det, att vi båda visste det och kunde leva med det. Oavsett vad som annars hänt i våra liv. Mera i mitt än i hans.

Det jag visste med absolut säkerhet var att Jan alltid fanns för mig när jag behövde honom. Han svek aldrig, jag gjorde det. Men inte under hans sista år. Han kunde säga det sista han sade till mig när vi skildes åt inför hans operation. ”Jag längtar efter dig.” En gåva jag bär med mig, med sorg och glädje. Igår kunde han inte säga någonting.

Jag börjar vänja mig vid att koka ett ägg till frukost, inte två.

Har inget svar på mitt coronatest idag heller, ”doktorn ringer”. Igår fick jag komma till Jan trots detta, jag berättade hur det var, att jag känner mig frisk och har gjort det sedan jag skildes från Jan för drygt två veckor sedan. Jag fick komma. Tacksam för de människor inom vården som fortfarande är människor, trots sin orimliga arbetsbörda. De här veckorna har vi mött fantastiska medkännande trötta och ledsna vårdare av olika profession. Jag har stor, numera större än förr utan egen erfarenhet, respekt för dem allihop.

Hur länge kan man dö? Tanken dyker upp i min ofokuserade hjärna. Hittar förstås inget svar, där.

Sofia ringer efter att ha varit hos sin farfar. Han är nog som igår, och jag är glad att hon ville berätta.

Vilken absurd verklighet vi lever i, alla vi som har anhöriga sjuka i den här pandemin. Vi väntar, vi hoppas mot allt förnuft, vi tröstar oss på olika sätt. Vi försöker förbereda oss på att den vi älskar ska försvinna. Utan att vi riktigt fått ses under sjukdomen. Den vi älskar ska dö ensam, frånsett all medkännande personal. Ensam, utan oss som älskar honom eller henne. Jag bara hoppas att Jan inte vet, att hans demens gömmer sorgen och saknaden för honom. Jag hoppas att det han minns från år för länge sedan ger honom glädje och lugn. Att han kan släppa det som händer nu, och kanske någonstans minnas det som var förr.

Andra syrran ringer. Det är så himla gott att ha de här två som jag kan grina med och prata med och bli förbannad på ibland. Men ändå veta att de finns där, och att de känner Jan och älskar honom, de också. De är med oss. Yngsta syrran har dessutom skickat en disktrasa i väldigt naturlig julröd bomull som inte färgar. Hon har stickat den, terapistickat. Fint, nu har jag slängt ut Wettex-dukarna. En gång trodde jag att jag ville ha en disktrasa av lin, nu har jag fått denna i stället. Tack kära syster.