Klockan är bara nätt och jämnt sex på eftermiddagen. För tidigt att gå och lägga mig, i ett fåfängt försök att glömma min verklighet, och Jans. Så jag sitter här, jag skriver någonting. Jag dricker snart ur mitt vinglas, vitt idag till rökt lax och färdigköpt potatisgratäng, påbättrad med ost.

Jag försöker andas vettigt, jag vill inte snurra iväg i overkliga fantasier om hur Jan har det. Jag vill bara tro att han har det så bra som det är möjligt, nu. Jag tar en Dumle-kola till och slänger in påsen i kylen. Vill inte ha flera. Spisen brinner, ljusen på köksbordet likaså. Det är varmt och gott i köket. Ute är det nätt två grader varmt. Ställer inte ut soptunnorna, tror det var bara en vecka sedan de tömdes. Vet inte, vet inte mycket just nu. Har idag talat med syrrorna, sönerna och sondottern, och grannen på landet. Plus doktorn på Danderyd. Och Jan, inombords.

Jag och Jan har kärleksfulla människor omkring oss.

Nu är klockan kvart i nio, jag har sett en tämligen sentimental film med Shirley McLaine och en manlig skådis som jag känner igen, men glömt namnet på. Det tog någon dryg timme, tacksam. Orkade inte se The wife. Den gjorde ont från början. Den andra filmen var snällt förutsägbar.