Sluta!

Jag törs inte skriva, vill inte skriva det jag är full av just nu.

”Jan, sluta kämpa, lägg av, dö.” Jag vill bara att han ska slippa ut från det ”liv” han just nu befinner sig i. Han kanske inte vet var han är, kanske inte vet vad som pågår. Men, som den kämpe han alltid varit, så slåss han för att fortsätta andas, fortsätta ”leva”. Och jag säger sluta. Han hör mig inte.

Det är förmodligen lika mycket för min/vår, de anhörigas skull, som för Jans.

Jans far förlorade tre (Ninnie, Bergliot, ?, kanske ”bara” två) systrar i Spanska sjukan, för ungefär ett hundra år sedan. Nu tar sjukdomen ännu ett liv i den släkten. Jag protesterar till ingen nytta.

Jag hävdar att vi varit så försiktiga som möjligt ända sedan mars i år. Det räckte inte. Det räckte inte heller för de 160 människor som dog idag i corona-pandemin. Hur många var gamla som levde på särskilda boenden (eller vad det heter)? Jan slapp det, men han slapp inte att bli sjuk. När han kom in på Danderyds sjukhus konstaterades han vara smittad. Om jag också är smittad vet jag inte. Det har gått elva dagar sedan jag testades. Inget svar ännu.

Det spelar ingen roll nu. Om jag smittade honom eller om han smittades på något annat sätt. Han är döende. Jag sitter här och gråter. Och hoppas att han snart får sluta sitt liv.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Sluta!

  1. Fredrik i EU skriver:

    Han är en kämpe…vem vet vad som händer! 🌅💝🎅

  2. bergalott skriver:

    Släppa taget är svårt.
    Erinrar mig L.s dotter som var på väg upp när hennes pappa låg på sitt yttersta i Sala. I höjd med Ödeshög fick hon en känsla och saktade farten. Tänkte: Lille far, jag kommer nog inte att hinna, men gå när du vill. Jag kommer när jag kommer.

    Det tyckte jag var väldigt fint tänkt av henne. Dels för att hon släppte taget och att hon inte skulle riskera sitt eget liv med att hamna i en olycka. Hon hade sin lille son att tänka på i första hand.

    Bara en parentes som flög förbi innanför pannbenet. För vad kunde hon göra – Ingen kan. Det är bara att vänta och omge sig med vackra tankar om allt fint som passerat.

    Tänk på att du faktiskt är helt utarbetad. All stress – all omvårdnad – hit och dit – tider att passa – tvätt – mathållning – handla – doktorn -apoteket – omsorg omsorg omsorg – skuldkänslor när humöret fallerat och nyporna blivit lite för hårda. Hela du är full av känslor och tankar som härjar vilt i en trött kropp.

    Men glöm inte all kärlek du har gett. Den får du kraften till att gå vidare på, för jag tror att det har börja skrämmas lite. Eller hur? Den där tomheten som obönhörligt kommer närmare och som du måste ta dig igenom. Fylla det där som varit din ena halva av din existens sen ett antal år.

    Jag och sååååå många följer dig. ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

  3. beskrivarblogg skriver:

    käraste vännen min, du är med mig. Du vet vad jag hålller på med, du har varit här, Tack.

  4. Ulrica skriver:

    Tummen upp och kram till dig!!

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s