Torsdag 17 december 2020 – får svar från distriktssköterskan om blöjkartongerna – ”hitta annat användningsområde (?) eller slänga” – de kan inte returneras eller lämnas på vårdcentralen. Idag ska jag säga upp Jans mobil- och bredbandsabonnemang. Gjort per brev, nummer 70 i telefonkö vägrar jag. Och meddela bostadsrättsföreningen att Jan är död. Gjort per mejl. Blöjkartongerna står bra där de står så länge. Måste också kolla hur vi kan lämna tillbaka rullatorer och andra hjälpmedel. Har mejlat äldrehandläggaren i kommunen angående hemtjänst och färdtjänst.

Dimma. Klockan är ett. Spisen och ljusen brinner.

Domherren sitter bland talgoxar och blåmesar på altanplanket.

Har redan gjort såsen till middagens dillkött. Perfekt med den ättiksinlagda dillen, nu får såsen stå till sig några timmar.

Internetuppkoppling, både dator och telefon, fungerar som det ska, efter att jag avinstallerat Avasts Track….-program. Det var alltför ambitiöst. Nu kommer jag att avsluta de övriga Avast- prenumerationer jag har vartefter tiden går ut. De lär ha ett utmärkt gratisprogram.

Det mörknar nu när klockan är halv tre. Dimman ligger kvar.

Jag inser hur svårt det är att ta hand om sig själv. ”Håll om dig”, sade sköterskan på Danderyd. Och jag gör det, tyckte om hennes sätt att uttrycka omtanke. Jag lagar mat åt mig, äter bra, sover och vaknar ett par gånger varje natt. Är inte orolig längre, inte för egen del, och Jan är bortanför all oro. De jag oroar mig för är barn och barnbarn som rör sig i samhället. Som möter människor som är smittsamma, ibland utan att veta om det.

Mitt fokus har länge nu varit Jan och hans behov, dygnets alla timmar. Varje dag. Nu har jag alla möjligheter att ägna mig åt mig – inom de gränser pandemin sätter upp. Och jag tafflar mig fram, sitter och glor, uträttar något litet ärende som har med Jan att göra. Åker och tankar bilen. Och hem igen. Jag är innerligt tacksam över att äldste sonen tar så stort ansvar för begravning och vad därtill hör. Min energi går på sparlåga ett tag till. Kanske innebär det att den kommer tillbaka, starkare. Även om Jans död inte var alldeles oväntad, gör den att jag plötsligt står här med tomma händer. Utan att ha något ”att göra”. Hela familjen har massor att göra lite längre fram, kring lägenheten och allt som ska tas omhand. Men inte nu.

Jag kommer att vara här hemma hos mig under julhelgen. Yngste sonen var lite orolig för att jag skulle känna mig alltför ensam. Jag försäkrade honom att jag inte är ledsen för det. Att jag till och med kommer att må bra av att vara ensam. Jul har aldrig varit viktig för mig, och det kom han ihåg att jag skrivit i min bok också…

Grannen på landet ringer, igår ringde en systerdotter. Människor bryr sig om oss, och vill veta hur jag och sönerna har det nu.

Fem grader ute. Drygt arton inne i köket.

Just nu gråter jag. Erik och hans son Simon har gjort en spellista på Spotify för ”farfars begravning” – jag har lyssnat. Uggla, Skifs, Mando Diao och Laleh. Tack kära sonson. Som snabbt talar om att han inte har gjort listan, det har hans far gjort… Tack Erik. Tack båda.

Ett långt och gott samtal med ena syrran. God middag, framför allt såsen. Det blir en måltid till. Det tog några år innan jag begrep hur föräldrarna fått till den där goda såsen. Nu kan jag också.

Och klockan är bara sex.