Lördag 19 december 2020 – sov till nio, men var för all del vaken mellan fyra och halv sex. Drömmer, inte mardrömmar, men inte heller goda drömmar, mycket släkt och barn, bad i sjöar fulla av fisk, sorter jag aldrig sett och som ingen kan ge namn. Vaknar med rädsla, för vad?

Ljusen på köksbordet brinner, men än har jag inte tänt vedspisen, bara tagit bort askan och lagt in ved. Syns på mina sotiga fingrar inser jag nu. Handtvätt, nagelklippning och fint samtal med ena syrran.

Har fått ännu en stickad disktrasa av sagda syrra, nu kan jag växla medan den ena tvättas. Och ett fint kort fullt av omtanke från sönernas ena kusin. Och så har jag telefonpratat med en gammal vän. Det är gott med allas medkänsla detta konstiga år.

Lite sol långt borta på himlen. Ljusare.

Min torra timjan och dito rosmarin ligger nu i komposten. Och jag har tagit in ved. Pasta och bacon blir Carbonara-middag.

Himlen är vackert rosaröd av solen som är på väg att gå ner. Jag blir lite glad. Någon dag snart kanske jag blir så energisk att jag röjer ur skrubben. Där behöver plockas i ordning, och kanske kolla vad barn och barnbarn möjligen vill ha – Jans föräldrars fina bröllopsservis till exempel, snart hundra år gammal och i gott skick. Jag har använt den när vi varit många, här eller hemma hos Jan. Nu känns det inte som om vi blir så många, så ofta… Kanske kan den få hamna på landet, en hel del porslin och glas där är färdigt att bytas ut.

En hel del av det jag har i skåp och lådor kan sorteras som tänkbara loppisgrejor. Förutsatt att det blir loppis igen i vår eller sommar. Jag vill rensa bort sådant jag inte använder, typ snapsglas, glöggmuggar – dricker numera ytterligt sällan snaps och aldrig glögg. Det räcker för min del med ett par gamla vackra snapsglas.

Har nu också talat med andra systern min – så glad och tacksam att de finns.

Och trött och less på allt käbbel om vad som varit rätt och fel i Sveriges hantering av pandemin.