Jans död var inte oväntad, den var befriande, för honom och för mig. För hans söner också, som nu slipper vara oroliga för honom. Nu ska bara resten överlevas också.

Jag lossar hår, följd av stress och/eller corona. Covid19 är stress för hela ens system. Jag dricker någonting varje dag, för ofta, för mycket. Har gjort hela det här året, kanske bidrog det till att jag inte blev sjuk trots att jag sägs ha varit smittad. Jan dog. Jag gjorde det inte, inte än i alla fall.

Jag är virrig och irrationell, glömsk. Axlarna är spända så att det känns som om de sitter ovanför öronen. Men jag har rena lakan i sängen, bytte igår. Det nya flanellpåslakanet är för långt, gillar det inte. Nu ska jag tvätta det när jag tvättar på Vintergatan nästa gång. Kanske det krymper lite? Eller är det täcket som är för kort?

Har – före Jans död – mejlat Jakobsbergs-geriatriken igen, om ersättning för den förlorade hörapparaten. Har inte hört något. Har också mejlat bostadsrättsföreningen om Jans död, liksom äldrehandläggaren på kommunen, ingen reaktion från någondera. Jo, nyss kom mejl från styrelseordföranden i föreningen, de beklagar sorgen och vill veta vem som representerar dödsboet. De fick Eriks telefonnummer.

Tacksam för att Erik tar hand om begravningsarrangemang och annons, han har valt fin musik också. Och jag är glad att jag hittat testamentet.

Två dagar i rad har jag fått lov att kräkas upp frukosten – re flux eller så. Det enda som hjälper då är att sätta fingrarna i halsen. Idag gick jag och lade mig en stund därefter, kände mig darrig. Nyss har jag ätit en tidig middag, halv fem. Dillkött, sås och potatis kvar från igår. Jäklar så gott. Har ett glas rödvin framför mig.

Ska i morgon skicka en Bokbörsen-bok till beställaren och min bok till Jans brorson, Kristian. Han skickade ett fint SMS och betalade boken idag. Han hade pratat med Anders också, vilket gjorde mig glad.

Spisen brinner äntligen som den ska, den har varit motspänstig idag. Den och vinet gör att jag inte fryser just nu, har känt mig frusen hela dagen. Satte på fläkten en stund, men den lät så konstigt att jag stängde av den.

Letar efter något att läsa bland alla böcker här. Tar Irving´s A Widow for one Year, läser baksidestexten och vill inte fortsätta. Den berättar om en kvinnas liv, i tre tidsperioder. Gillar av någon anledning inte böcker som gör så, och ibland växlar mitt i mellan de olika åren. Läser gärna böcker som utspelas i forntid, medeltid, eller idag – men inte far hit och dit och vill att läsaren ska göra detsamma.

Diskar.

Om inte corona vore så kunde jag ju inbilla mig att jag ville resa någonstans. Det tänkte jag för inte så länge sedan, när jag absolut inte hade några pengar. Nu har jag lyckats spara en del och skulle ha råd. Då är resande förbjudet. Kanske lika bra, jag slipper försöka bestämma mig för vad jag vill. Just nu är jag inte kapabel att bestämma någonting.

Birgitta i Sala ringde, Deniz ringde, Stina, Meta SMSade som svar på mitt mejl. Johanna i Näsåker ringde, och Anna Eidem. Lena i Avesta. Sten, Anna och Anne. Kristian SMS idag. Syrrorna förstås, snart sagt varje dag. Många, många andra har läst min blogg och kommenterat. Andra har inte gjort det, eller så har jag missat.

Vad vill jag säga med detta? Vet inte. Eller kanske, tror det var Kristina Lugns ord, ”det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det, blir man aldrig glad.” Sant, det är ett sorgearbete att leva, att våga kärlek trots att alla vet att den tar slut, ibland i döden, ibland av andra anledningar. Bara när man själv dör tar ens sorgearbete slut, i döden finns ingenting. Men arbetet finns kvar för människorna som lever vidare.

Jag tycker inte att jag hört klockans tickande så högt förut. Någonting knackar lite i huset också, en fågel? Hackspetten är väl inte igång i mörkret? Möss? Eller bara något som vinden låter dansa mot en vägg?

I kylen har jag rödbetssallad, gravad lax och lite rökt lax. Rökt skinka och smörgåsost. Surkål. En påse delikatesspotatis, sallad, morötter, några palsternackor. Tomater på bänken. I frysarna finns diverse. I år blir det ingen julskinka, inga revben, ingen Jansson. Ingen rödkål. Kanske lite gubbröra, köpte en liten flaska Aalborgs med vinleveransen. Då, när Jan fortfarande levde. Inte för att han skulle vilja ha någon snaps. Vem ska nu dricka allt hans alkoholfria vita och rosévin? ”Vattna blommorna med det” tyckte äldste sonen. Och äta upp allt hans mörka bröd som ligger i frysen. Jag tål det inte, eller snarare, min mage tål det inte. Tror jag.

Eftersom han är död slipper Jan nu bry sig om tumören i urinblåsan. Den som kanske togs bort vid operationen, den som var anledningen till att han alls var på Danderyd. Han slipper all blodprovstagning, det var alltid svårt att hitta rätt. Han slipper inse att han glömmer saker, slipper ha blod i urinen, slipper gå till tandläkaren (som för övrigt meddelade att han pensionerat sig, ungefär samtidigt som Jan dog). Han slipper mitt tjat om att sitta och kissa, inte stå och skvätta bredvid toaletten. Han slipper halka ur sängen och ner på golvet här hemma hos mig, i hans bostad har han fortfarande ett galler vid sängen. Han slipper blöjor och madrasskydd – och det gör jag med, ännu. Han slipper mitt taffliga hårklippande.

Det finns mycket att vara glad över. Också, när jag väl börjar fungera tankemässigt, en stund.

Men jag är vilsen, Jan har varit i mitt fokus så länge nu. Vad ska jag nu syssla med när jag inte har honom att ”ta hand om”? Sedan – när allt praktiskt är avslutat, bouppteckningen klar och bodelningen också. Vad ska jag göra?