Måndag 21 december 2020 – grått, tror mig se små, små regndroppar på fönstren. Jo, de hänger också i trädets grenar. Drygt sex grader varmt. Ljusen på köksbordet tända, stretar på med att få igång vedspisen. Den vill inte alltid när den hunnit bli kall under natten.

I morgon är det din födelsedag, Jan. Du skulle fylla 85, tror du är nöjd med att du slapp. Du har varit död en vecka, som känns orimligt lång.

Glömde varmvattenkranen på, det tar en stund för det varma vattnet att komma till köket. Nu är det kallt. Hörde inte att kranen stod och rann, eftersom jag lät öronen vila från hörapparaterna. Duschen får vänta. Disträ.

Ska strax åka till sopstationen och slänga en del som kom fram i skrubbstädningen igår. Skönt att bli av med sådant som ändå bara trängts i den lilla skrubben, mina sedan länge hoptorkade färgtuber till exempel. Och diverse gamla anteckningsböcker som jag aldrig vill läsa igenom. Att jag fortfarande har tre kattlådor i källaren, plus en oanvänd och aldrig monterad kattlucka, är en helt annan sak.

Jag sätter mig i Jans stol och läser en stund, Tristan Jones´ En otrolig seglats. Och dricker en kopp kaffe. Spisen brinner snällt igen.

Har svårt att hitta min läsro. Handlar förmodligen mera om mig än om de böcker jag försöker läsa. Och nu kan jag inte ägna mig åt skrubben, den får duga som den är ett tag. Fågelfrö kan jag fylla på. Och hämta ännu ett par kartonger från källaren, att fördela loppisgrejor i. Gjort, gick för fort. Trots att jag gick en liten omväg till fröautomaten för att inte halka på berget och mossan… Klockan är bara halv ett.

Hårt tunnbröd med skivad kall kokt potatis och rökt lax, svartpeppar. Till detta en mini Aalborgs. God lunch. Jullunch. De senaste jularna har jag fungerat som bilförare, ingen snaps. I år sitter jag hemma, ensam och dricker en liten snaps till det som inte kan kallas julmat. Köttbullar och surkål? Gubbröra. Gravad lax. Möjligen en liten Jansson om jag ids. Vörtbröd och rödkål har jag inte skaffat i år, inte någon julskinka heller. Men sallad och tomater och god potatis.

Sol. Sol. Sol rakt in i min själ. Den får mig att gråta. Jag vet vad mörkret gör med mig, nu får jag hälsosam draghjälp av ett ögonblicks sol. Kvart över två har solen försvunnit igen.

Har talat med båda sönerna idag. Jans dödsannons är på gång.

Nu (kvart över tre) är det mörkt igen. Men solen fanns där, och finns där i morgon också. Även om den kanske inte syns. Det var fint att bli påmind idag.