Nu är det kväll, denna tisdag den 22 december 2020. När du skulle ha fyllt 85 år om du inte dött för en dryg vecka sedan. Det är som det är med det, och med resten. Corona muterar, sprids, liksom paniken och hoppet om att vaccin av någon sort ska frälsa oss. Eller åtminstone några av oss.

Själv funderar jag på att dra fram spisen och städa därunder och bakom. Det var länge sedan. Men inte förrän i morgon. Om.

Har pratat med sönerna och syrrorna. Och ätit inlagd sill och kokt potatis med gräddfil och lök till middag. Hade tänkt tunnpannkakor med mjölk som snart är oduglig, men det får nog också bli i morgon. Så särdeles julmatig är inte min matsedel denna konstiga jul. Det är nog första gången i eget hushåll som jag inte gör någon julskinka. Eller Jansson. Eller revbensspjäll.

Musfällan under diskbänken har smällt en gång, men noll mus. Jag har laddat igen. Musen lär komma tillbaka.

Fortfarande regndroppar på köksfönstret. Och svart därute. Men inte här i köket, lampor och ljus brinner. Vedspisen också, men det syns just inte, bara känns.