23 december 2020 – jag har tagit en kort promenad i något som nästan var solsken. Och så har jag klättrat på köksstegen, tagit ner och diskat taklampan i köket. Det behövdes. Passade också på att torka ovanpå köksskåpen… Idag har jag tänkt mig tunnpannkakor till middag, så jag har för säkerhets skull redan gjort i ordning smeten. (Brukar bli latare längre fram på eftermiddagen.) Tar fram några av sommarens jordgubbar ur frysen.

Jag får hälsningar i form av fina julkort, och vännen Stina i Löa har samlat sina skriverier i Bergslagsposten till en fin och minnesrik bok som kom med posten idag. Den kommer att glädja mig under julen.

Känner mig avstängd, personligt lockdown. Varken glad eller ledsen, bara tom. Nyss insåg jag att det här är den första och hittills enda jul jag är alldeles ensam. Alla andra jular har varit tillsammans med familjer i olika konstellationer.

Ena musfällan hade smällt och nöten var borta, men ingen mus. I den andra var nöten också borta, utan att fällan smällt. De är skickliga, de små liven. Och hungriga förmodligen. Vad lever möss av, utan människor och människors mat i närheten? Fågelfrön hittar de på backen under fröautomaten, men annars?

Har just talat med äldste sonen, och kunnat ge honom lite information. Han bokar tid med banken.

Nu har jag dragit fram spisen och städat bort mössens efterlämningar därunder – försöker blockera dem, lyckas inte. Nu är det rent i alla fall. Och jag fick dit lådan under spisen efter mycket pustande. Klockan är bara halv tre. Jag ser en halvmåne på en blå himmel. Fantastiskt, det är ljusare. Bortom skogen är solen på väg ner och himlen där är rödorange. Nu drar sig solen undan, himlen bleknar.

Jordgubbarna har tinat tillräckligt, går att kombinera med tunna frasiga pannkakor om några timmar.

Jag trampar runt. Sitter en stund och läser i ännu en tidigare läst bok. Kollar FB, mejl. Pratar med yngste sonen, som vill försäkra mig om att inte vara orolig för att han skulle ut och handla julklappar idag. Han lät bli. Jag försöker skrämma upp honom så mycket jag kan…

Detta är den minst juliga jul jag någonsin upplevt. Den är enbart ett datum. Har inte ens några Bingo-lotter till kvällens program. Jag har blockerat inköp av dem likaväl som övrigt spelande. Tacksam att jag inte visste att Ernst var på teve igår, och därmed slapp se honom – eller han kanske inte kan ses på SVTplay? Det är vad jag har tillgång till, och det räcker.

Ännu en sådan där för tidig middag – jag har ätit mina goda tunnpannkakor (ja, jag är bra på sådana) med jordgubbar till. Och klockan är bara halv sex, när jag dessutom har diskat och torkat. Så är det nu. För mycket tid och för lite som behöver göras.

Äldste sonen undrade om jag ville bo på landet ”framöver”. Jag svarade att jag vill stanna här hemma, så länge jag kan. Han ville att jag skulle vara lite närmare – men landet är inte närmare hans bostad än Addarsnäs är. Han bryr sig, han oroar sig måhända. Men än klarar jag mig, något/några år till. Det som händer när jag inte gör det får hanteras då. Av någon annan än mig.

Och yngste sonen är, på min inrådan, i pappas lägenhet för att kolla om han (sonen) kanske kan ha den där ouppackade vita skjortan som ligger i en garderob. Jag har också bett honom befria kylen och frysen från sådant som han kan tänka sig konsumera. Han tyckte det var svårt att vara där utan pappa, men när vi pratades vid en stund senare var han lugnare.

Uppesittarkväll. Tanken är väl att man är uppe länge och fixar inför julafton – numera tror jag att man glor på teve och spelar Bingolotto. De som kan vara tillsammans är det, och det gläder mig. Vi andra överlever ensamheten, om än inte covid19. Jag har så svårt att förstå att jag tydligen haft smittan, utan några som helst symtom. Utan att vara eller känna mig sjuk. Medan Jan dog av samma smitta. Svårt att acceptera, tacksam att ingen någonsin kan berätta för oss varifrån smittan drabbade honom, eller mig.

Det är nära två grader varmt ute fortfarande. Här lär det inte bli någon snö i jul. Får gärna fattas resten av vintern också. Nu vill jag ha ljus och sol och värme. Det grå har varat tillräckligt länge.