Julafton

Julafton 2020. Min hittills konstigaste, och så är det för många. Marken är åtminstone vit av frost. Och solen lyser. Det ångar om husväggen när solen ligger på. Inga juldofter här i köket, inget som måste fixas i sista stund. Har putsat vedspisen. Och tagit in ved. Blåmesen puttar undan den nästan dubbelt så stora nötväckan från fröautomaten. Sätter sig helt sonika framför den andra fågeln och tar det den vill ha. Får mig att skratta högt för mig själv.

Jag har ätit min ”julmat” när klockan är två – ett par sillbitar, en skiva rökt lax, färdigköpta trista köttbullar, stekt potatis och stekt ägg. Jordgubbar var efterrätten. En Aalborgs i gammalt vackert glas till sillen. Vatten (hade glömt köpa öl). Trist.

Yngste sonen ringde, två gånger – andra gången för att berätta hur glad han var över en julhälsning från en tidigare chef. Och sondottern har också ringt. Ena syrran. Helen, kära fina omtänksamma och framför allt generösa vännen, ringde nyss. Och andra syrran. Vedspisen brinner. Jag har stängt dörren till Jans rum för att inte förlora värme i huset.

Solen är på nergång, där borta bakom skogen. I morgon lär det ska komma snö. Vi får väl se. Nu fortfarande en grad varmt. Nu har även fåglarna fått sin julmat.

Syrran skulle klä upp sig i klänning som kräver underklänning – hittade inte den senare. Jag sitter här i Ulfs gamla urblekta en gång rosa tenniströja (letar efter ordet, krage, knäppning tre-fyra knappar fram, korta ärmar), Mats jägargröna brallor, de vackra regnbågsfärgade tunna välstickade sockor jag fick av en vän på min bokrelease, fårskinnstofflorna, och Stinas Amerika-kofta. Den var ersättning för hundpassning när hon var där över. Äldste sonen ringer, och gör mig glad. Kanske åker de ut till landet till nyår. Och gulligt mejl från yngste sonsonen. Och samtal från yngste sonen där han låg i badkaret och lögade sig.

De mina tänker på mig, och på Jan. En hare springer förbi under gatlyktan precis när jag står i köksfönstret och tittar ut. Inga vildsvin inom synhåll so far.

Och jag ser på Youtube dansen till Leonard Cohen´s Dance me to the end of love, den mest sensuella dans jag någonsin sett. Fortsätter lyssna till Cohen, Willie Nelson, Neil Young, Björn Afzelius, Ebba Forsberg. Musik är gott för själen en julaftonskväll.

Just nu, tjugo minuter i fem på julaftonen, är det noll grader därute. Och svart, med en större halvmåne på himlen än igår.

Noll gran.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s