Juldagen 2020 – snö, och det snöar fortfarande när klockan är tolv. Fröautomaten har fått nya gäster, en flock sävsparvar (tror jag). Domherrarna, och mesarna, nötväckan äter och far fram och tillbaka. Har inte sett hakspetten idag.

Däremot hade jag en söt liten mus i skåpet under diskbänken i morse. Jag öppnade dörren för att slänga något i sophinken, och där satt den och mumsade i sig valnötter. Båda fällorna hade smällt, musen var i hög grad levande. Vi tittade på varandra en stund, och så stängde jag dörren. Nästa gång jag öppnade var den fortfarande kvar. Då smällde jag igen dörren, den försvann. Nu har jag proppat stålull i det hål jag tror den kommer in genom. Det visar sig, jag har gillrat en fälla också.

Sävsparvarna har inget vidare bordsskick, de sätter sig i maten och hindrar därmed andra från att komma åt fröna. Men blåmesen är kaxig, den tränger ut de dubbelt så stora sparvarna. En morsk mes.

Nu är det vackert här. Ett snötäckt landskap så långt jag kan se. Torr ved från källaren är intagen, jag kan hålla mig inomhus och glädjas åt det vackra hela dagen. Fåglarna ger mig också glädje, det är ren underhållning att bara sitta vid fönstret och se på dem. Men jag tror inte att det är sävsparvar jag ser, vet bara inte vad annars. Kanske är det två sorter, en med en liten gulaktig strimma längs vingarna, en med vit.

Nu är en skata här och hälsar på, den är jag i alla fall säker på. Den klarar inte fröautomaten, så den satt en stund på planket och for sedan vidare.

Det fortsätter snöa, av och till. Jag tar fram färdiglagad middagsmat ur frysen. Ljusen brinner igen på köksbordet. Har pratat med yngsta syrran. Hon som minns mina teckningar från över femtio år sedan, och gav mig fina blyertspennor och skissblock i julklapp. Hon som tror ”att du har flera strängar på din lyra”… Jag är inte övertygad, men kan alltid använda både pennor och block till att skriva ord.